Franksteins monster är en av litteraturens tidiga incelfigurer.
Den brittiska författaren Mary Shelley skapade honom under en regnig sommar vid Genèvesjön. En kväll föreslog hennes värd, poeten Lord Byron, att de skulle fördriva aftonen med skräckhistorier. Shelleys bidrag handlade om en vetenskapsman som med hjälp av ovädersblixtar väcker liv i en konstgjord varelse som försöker närma sig människorna men skrämmer dem med sitt frånstötliga yttre och sin abnormitet.
Denna spökhistoria blev så småningom världens mest lästa gotiska roman. Vid ett tillfälle skyller monstret i den olyckan på sin skapare Victor Frankenstein och kräver att han ger honom en kvinna.
”Ska alla män”, skrek han, ”ta en fru till sitt hjärta och alla djur ha sin maka och jag vara ensam?”
– Han är ju på väg att dö av isolering. Han behöver någon. Jag förstår honom och jag känner sådan empati med honom, säger Maggie Gyllenhaal.
Hon är på ett lyxhotell i London för att prata om sin nya film. Den heter ”The Bride!” och är en kärleks- och detektivhistoria med extra allt. Tänk surrealism, steampunk, musikal, art deco och mycket mer.
I centrum står kvinnan som Frankenstein förnekade sitt monster i Mary Shelleys roman från 1818. Redan 1935 gjordes en spelfilm om henne, fast i den öppnade hon knappt munnen. I Maggie Gyllenhaals version spelas hon av prisade Jessie Buckley och talar i ett, ibland i tungor rentav.
Hennes namn är Ida. I sitt gamla liv var hon någon sorts lyxprostituerad, men hon dör ung efter att ha besvärat en skoningslös maffiaboss. Det är inte slutet. En gränslös läkare återupplivar henne i hopp om att hon ska mota bort den sammansydda och vanställda Franks (Christian Bale) stora ensamhet. Hon får livet tillbaka, fast minns ingenting av den hon en gång var.
– Hon är den återuppståndna bruden som ska fylla Franks enorma uppdämda behov av närhet. I stället vaknar hon upp med egna omättliga behov och en rasande vrede. Hon motsvarar inte fantasin, passar inte in i brudboxen. Jag ville göra en film om de som inte passar in någonstans. Vilket väl egentligen är alla.
Efter en våldsam hämndaktion tar Ida och Frank till flykten. De ger sig ut på en hejdlös, Bonnie & Clyde-aktig resa. Efter sig har de en detektivduo, där Maggie Gyllenhaals make Peter Sarsgaard gör en av rollerna.
Från början ville hon förlägga filmen till 1870-talet och ett Amerika post inbördeskriget.
Änkor och andra kvinnor i behov av pengar hade då börjat erbjuda hembesök med spiritistiska tjänster i form av samtal och möten med döda familjemedlemmar. Spiritisterna var vid denna tid nästan lika vanliga som terapeuterna är i dag. Det hade kunnat bli en spännande kontext, tänkte Maggie Gyllenhaal.
Men så slog det henne att Franks bild av kärleken och kvinnan formats av hans många ensamma timmar i biografmörkret. Därmed var ”The Bride!” tvungen att utspela sig senare. Valet föll på 1930-talet.
– På så sätt klaffade allt. Och jag älskar 30-talsestetik, ja, du ser ju själv, säger Maggie Gyllenhaal och puffar till sin ondulerade page.
En dag när hon satt och filade på manuset hemma i brownstone-huset i Brooklyn, New York, fastnade hon för en låt som Peter spelade. Det var svenska artisten Fever Rays ”Kandy”.
– Peter visade mig musikvideon, har du sett den? Det är en sjuk video. Fever Ray är monstruös i den. Och vacker! Jag blev så inspirerad att jag frågade om hen ville vara med i filmen. Det ville hen och skrev två nya låtar till den.
Varför dras du till monster?
– Kulturellt har vi under hundratals år använt idén om monstret som ett sätt att projicera förskräcklighet på varelser utanför oss. Men jag tror inte på det, jag tror inte att det fungerar. Jag tror att alla människor i någon mån är perversa, äckliga, hemska. Monstruösa. Jag dras till människor, med andra ord, säger hon med en sammetslen röst och fortsätter:
– Monstruösa människor har alltid funnits, men i vissa tider är de mer synliga, mer distinkta. Som nu, till exempel. Jag tänker på Jeffrey Epstein, jag tänker på Dominique Pelicot. ”The Bride!” är en vild äventyrsfilm, men det är också en film om våld och kvinnohat.
Maggie Gyllenhaal föddes in i filmens värld. Hennes föräldrar var båda regissörer. Under uppväxten medverkade hon och hennes tre år yngre bror Jake Gyllenhaal i flera av deras produktioner. Som ung studerade Maggie Gyllenhaal litteratur på Columbia University.
Sitt genombrott framför kameran fick hon 2002 i det erotiska dramat ”Secretary” där hon spelar en lätt neurotisk ung kvinna som inleder en sadomasochistisk relation med sin chef.
Hon har tolkat fler gränsöverskridande kvinnogestalter. I HBO-serien ”The Deuce” till exempel är hon en sexarbetare som blir en porrfilmsregissör.
Det var den rollen som fick henne att vilja göra en egen film.
Under något år sökte hon efter en berättelse. Hon fann den i Elena Ferrantes roman ”Skuggan av en dotter”. Genast skrev hon ett brev till den italienska författaren och frågade om hon skulle vara intresserad av att låta boken bli film. Ja, svarade Ferrante, men bara om Gyllenhaal själv stod för regin.
För fem år sedan var det premiär för ”The lost daughter”, en lågmäld men hårresande film om litteraturprofessorn Leda (Olivia Colman) som under en Medelhavssemester ser tillbaka på sina barn som ett ”förkrossande ansvar”.
”The Bride!” är en långt mer påkostad och grafisk produktion. Våldet – också det sexuella – skildras ohöljt.
– Allt sexuellt våld i filmen har vägts på guldvåg. Jag tror att om man visar upp sexuellt våld bara så där i förbifarten så gör man det en otjänst. Jag har framställt det sexuella våldet med intensitet för att visa vilka outhärdliga konsekvenser sådant våld får, säger Maggie Gyllenhaal.
Det låter lite underligt, men när jag såg ”The Bride!” tyckte jag mig kunna känna att den är gjord av en kvinna. Tänker du att det finns en kvinnlig regissörsblick som skiljer från sig en manlig regissörsblick?
– Jag vet faktiskt inte och även om de finns så tror jag inte att kategorierna är givna. Men jag upplever att det är något helt annat att vara kvinna i världen än att vara man i världen. Det gäller i högsta grad i filmvärlden.
Hon berättar att hon fram till 16-årsåldern bara hade sett biofilmer gjorda av män. Men så såg hon Jane Campions ”Pianot” och för första gången behövde hon inte göra några mentala eller emotionella översättningar.
– Den rann rakt in i mig som vatten, säger hon och tillägger:
– Att se ”Pianot” var som att läsa ”Jane Eyre” första gången. ”I mentally shake hands with you for your answer, despite its inaccuracy.” säger mr Rochester till Jane och det fick mig helt på fall. Det är det hetaste jag någonsin läst.
Fakta.Maggie Gyllenhaal
Amerikansk regissör och skådespelare. Född 1977 i New York. Hon är sedan 2009 gift med skådespelaren Peter Sarsgaard, de bor i Brooklyn, New York, och har två döttrar.
Gjorde sin första roll som barn 1992 i filmen ”Waterland”, baserad på en roman av Graham Swift och som regisserades av henne pappa Stephen Gyllenhaal.
Hon har därefter spelat i många filmer, bland annat ”Secretary” (2002), ”The dark knight” (2006) och ”Crazy heart” (2009). För den sistnämnda nominerades hon till en Oscar i kategorin Bästa kvinnliga biroll.
2021 gjorde hon sin regidebut hon med dramat ”The lost daughter”.
Aktuell med ”The Bride!” som har svensk biopremiär den 6 mars. Medverkar gör Jessie Buckley, Christian Bale, Peter Sarsgaard, Penelope Cruz, Annette Bening, Jake Gyllenhaal m fl.
Oscar Isaac: ”Jag känner samma sorts utanförskap som Frankenstein”
