Inom islam står begreppet Al-Sirāt för den utmanande bro, ”vassare än en knivsegg och smalare än ett hårstrå”, som i bästa fall kan föra de dödas själar över skärselden till räddningen i paradiset.
– Jag tolkar det som en slags andlig men också bokstavlig resa i min film, en färd fylld av sökande, prövningar och utmaningar, säger Oliver Laxe om sitt spektakulära ökendrama ”Sirât”.
Filmen slog ner som en bomb på fjolårets Cannesfestival och har snart chansen att vinna två Oscarsstatyetter för dels bästa internationella film, dels bästa ljud.
I ”Sirât” spelar Sergi Lopéz en orolig far som söker efter sin försvunna dotter bland raggiga rejvare som dagfestar i öknen i södra Marocko. Med sig på jakten har han med sig sin lilla son och familjens gulliga hund. Samtidigt som en global militär kris rycker allt närmare tvingas Luis slå följe med ett apart sällskap som lovar ta med honom och sonen till ett mytiskt hemlig rejv långt bortom ära och redlighet.
– Titeln har också en stark koppling till sufismen, säger Laxe på zoom från ett hotellrum i London.
Det är dagen efter Baftagalan, där ”Sirât” var nominerad som bästa internationella film men blev slagen av norska ”Sentimental value”. Den långhåriga, spanska regissören rör sig mjukt och lite vingligt i rummet som om lemmarna inte riktigt hänger ihop efter den långa festnatten. Han vill inte gärna prata om sin egen tro, men mer än gärna om det andliga i filmen.
– För mig handlar filmen om en tolkning av sufismens ”dö före döden”, det vill säga att våga släppa egot och vara öppen för att både vinna och förlora. Att se ”Sirât” ska vara att dö en smula, säger Laxe som är på väg till ett sufiskt tempel i London så fort intervjun är överstökad.
Han är själv ingen dedikerad rejvare men har tillbringat mer än ett decennium på luffen i det muslimska Nordafrika – främst Marocko – men också i länderna söder om Sahara.
I höstas gjorde Laxe en filminspirerad installation på Museo Reina Sofia i Madrid med titeln ”Dance as if nobody is watching you” med fokus på de berghöga högtalarsystemen som används i ökenrejven och folk som dansar. En slags tolkning av ”Sirâts” inre mening i konstform.
– Dansen är det optimala uttrycket för att släppa egot och göra sig fri från andra människors uppfattningar. Det är en övergångsrit, en ceremoni, en frigörelseprocess, säger Laxe högtidligt och talar vidare om varför han absolut ville filma i öknen.
– Det är en plats där man inte kan gömma sig. En tom yta där allt kan hända, men som också tvingar dig att blicka inåt. Det är också en livsfarlig tillvaro där ett enda dåligt beslut kan leda till döden. Den där spänningen lockar mig som filmare, att vara utsatt för naturen med krafter som är större än man själv.
– På något sätt gick jag igång på att det till exempel blev sandstorm när vi sjuttio-åttio personer där ute i öknen och filmade. Det gav filmen en edge som man inte hade fått annars, säger Laxe om om filmen som tar minst sagt omskakande vändningar och som därför delvis slitsat upp kritikerkåren. För många årets stora film, för vissa andra ett spektakel med Monty Python-vibbar.
På frågan om det var något som skrämde honom under arbetet, svarar han:
– Det enda som verkligen var otäckt med ”Sirât” och mötet med publiken, var att jag skulle bli missförstådd. Det är på många sätt en brutal film, och jag har varit livrädd för att folk skulle uppfatta mig som en iskall sadist. Men för mig var det nödvändigt att iscensätta en slags katharsis. Jag tror på film som chockterapi och på filmare som vågar stirra ner i avgrunden, även om jag förstår att vissa kan tycka att det blir för mycket, ha ha.
– Pasolini har sagt att det som publiken tar med sig från ett konstverk är upphovsmannens frihet. Det är i grunden det centrala för mig som filmskapare, säger Laxe som gjort tre långfilmer tidigare som alla bottnar i existentiella frågor.
Den dystopiska aspekten av ”Sirât”, med ett hotande storkrig i fonden, har fått en ökad aktualitet efter den uppflammande konflikten i Mellanöstern. En av rollfigurerna konstaterar prosaiskt att ”undergången har varit på gång länge”. Tajmingen med den svenska premiären är närmast kuslig.
– Balansgången är svår när det gäller att iscensätta dystopier – om man inte vill göra genrefilm. Man vill varken vara för subtil eller för kraftfull. Jag tillhör en generation som alltid vetat att det vi människor håller på med inte är hållbart i längden. Men samtidigt är jag en radikal optimist. Jag föredrar att leva nu, i stället för i det förgångna. Maskerna rycks av, vi blir mer klarsynta och samtidigt mer ödmjuka. Det tror jag är bra för mänskligheten.
Fakta.Oliver Laxe
Född 1982 i Paris av spanska föräldrar. Uppvuxen i Frankrike och Spanien.
Karriär: Långfilmsdebuterade 2010 med ”You are all captains” som utspelar sig kring en problematisk filminspelning i Tangier. Har också gjort ”Mimosas” 2016 som kallats ”en religiös västern” och som vann pris på Kritikerveckan i Cannes samt senast ”Fire will come” 2019.
Aktuell: Rejvdramat ”Sirât”, som vann Juryns stora pris i Cannes 2025 i Guldpalmstävlingen, får svensk premiär 6 mars. Har även chans att vinna en Oscar för bästa internationella film samt en statyett för bästa ljud på galan den 15 mars.
