”Rapporteringen i svensk media om Iran blir för mörk”
Sara Recabarren, 48, Stockholm. Journalist och författare till två böcker om Iran. Född i Teheran. Var åtta år när hon lämnade Iran.
”Jag känner hopp i dessa dagar och tycker det är viktigt att säga det. För rapporteringen i svensk media blir ofta så otroligt mörk. Man pratar om att det finns olika grupper, och tänk om de inte kommer överens? Och vad ska hända när USA och Israel slutar bomba, då kommer det bli kaos.
Men lyssnar man på människor i Iran så har de otroligt mycket hopp. Det är en absurd situation, de riskerar att dödas när bomberna faller, men mitt i det är de hoppfulla. Och därför vill jag också vara det. För nu finns äntligen en glipa av hopp att det kan bli ett regimskifte. Det har aldrig varit så här nära.
Regimen är skicklig på propaganda och just splittring är ett viktigt redskap. Direkt efter 1979 försökte regimen skapa ett angiverisamhälle.
På skolgården i Teheran blev vi barn uppmanade att att ange våra föräldrar. Vår rektor stod med megafon varje morgon och sa ungefär att ’det kan ju vara så att era föräldrar inte följer den rätta vägen, att de inte följer islam. Då ska ni säga att ni vill komma till himlen, ni vill följa den rätta vägen. Och ni kan alltid komma till mig och prata’.
Jag var sex år då. Jag förstod att man lever ett liv hemma, och så lever man ett annat liv ute i offentligheten. Och man pratar inte om det man gör hemma.
Jag ska ärligt säga att jag inte har sovit så mycket sedan massakern 8–9 januari, när mellan 30 000 och 40 000 människor dödades på två dagar. Det vi såg då var att folket nästan blev sjukligt enade. De skiter fullständigt i höger, vänster eller liberal. De vill ha en förändring.
Som journalist som kan persiska och ser klippen därifrån så reagerar jag på den svenska bevakningen, även en del som sägs om Reza Pahlavi. Han har blivit en samlande gestalt för motståndet i Iran. Och det är inte bara en liten grupp högermonarkister som ställer sig bakom honom, utan en mycket bredare massa. Studenter som aldrig förr ropat på någon monark skanderar nu hans namn.
Jag är journalist, jag är ingen Pahlavi-anhängare. Jag berättar om det jag ser och uppfattar. Och jag ser att Reza Pahlavi försöker bygga en bred koalition. Han träffar feminister, vänstergrupper och minoriteter.
När Pahlavi säger att han vill vara en brygga i en övergång till ett demokratiskt Iran ser jag ingen anledning att inte tro hans ord. Efter Francodiktaturen i Spanien ledde kung Juan Carlos övergången till demokrati. Jag tror att det kan ske igen.
”
”Jag är rädd för shahens anhängare, de är fascister”
Sara Abdollahi, 44, Stockholm. Litteraturkritiker. Född i Teheran. Lämnade Iran som sjuåring.
”Jag undviker numera mina egna landsmän på Stockholms gator. Om någon ser ut att vara iranier gömmer jag mig lite. Det är hemskt, men tyvärr är jag rädd för shahens anhängare.
För mig är både mullorna i Iran och shahens anhängare totalitära fascister. Och jag är antifascist.
Här i Stockholm har shahens anhängare tagit över på många håll. Stämningen blir lätt aggressiv. I en taxi nyligen började jag prata med chauffören som var iranier. Han sa det som många säger nu: ’Jag stöttade aldrig shahen förut, men nu…’ Och så såg han så där nyfrälst ut.
Chauffören anklagade mig för att vara en ofrivillig regimsoldat. ’Oavsett vad du tycker om Reza Pahlavi så är han född till sin titel’, sa han. Då sa jag till honom: ’Om vi tänker så, så är min pappa som kör buss född till att köra buss. Och du som kör taxi är född till att köra taxi’. Taxichauffören sa: ´Tänk inte så, då blir du deprimerad.’
Under Kvinna-liv-frihet-protesterna för några år sedan sökte jag mig tvärtom till iranier. Jag var så stolt! Vi hade kommit samman. Det var en pluralistisk rörelse med arbetare, medelklass och minoriteter under en jätteviktig feministisk paroll.
Nu har den rörelsen kidnappats av shahens folk, och jag ser många exempel på homofobi och kvinnohat där. Skådespelaren Golshifteh Farahani i Frankrike fick ett drev emot sig när hon skrev att inget gott kommer av ett anfall från USA och att demokrati måste komma inifrån folket. Shah-anhängare gjorde AI-bilder av henne som mulla och där hon hånglar med Khamenei. På Instagram hotar folk att våldta henne med basebollträ.
Även jag är emot Israels och USA:s bombningar. Häromdagen skrev jag på Facebook om rörelsen Persians for Trump med sloganen ’Make Iran Great Again’. Jag tycker det är fel att de stöttar Trump och kriget. Då skrev en barndomsvän – som jag har varma minnen av – ’Stöttar du mullorna som mördade dina landsmän?’
Regimens anhängare har samma stil. Nu, precis innan du kom, anklagade en iransk tjej i Danmark mig för att stötta bombningarna. Jag fick kontakt med henne under regimens massakrer – men nu har hon plötsligt börjat hajpa regimen! Hon skrev att jag måste stödja regimen, annars var jag en liberal som gillade bomberna.
Jag tror på frihetliga vänstergrupper. För en månad sedan var jag på en demonstration mot regimen vid Slussen. Det var skönt att vara där, man avkrävdes inte renhet. Tyvärr var det ganska lite folk.
”
”Vi smugglade in mammas kärlekslapp i lillebrors blöja”
Behnaz Aram, 47, Stockholm. Kostymör och designer. Född i Iranshahr i Baluchistan i sydöstra Iran. Lämnade Iran som sexåring.
”När jag var fem år skickades jag till skolan i Iran. Det var raka led och vi var tvungna att ropa slagord som hyllade Khomeini. Ayatollan satt på väggen i klassrummet, och i våra skolböcker fanns han också.
Jag var tvungen att ha sjal på huvudet. När jag kom hem från skolan fick jag ta av den.
Pappa blev fängslad och torterad av regimen. De hade hittat socialistiska böcker i vårt hem. En gång fick vi hälsa på honom. Det var min sexårige storebror, jag som var fem år och vår lillebror som bara var sju månader.
Mamma skrev en liten kärlekslapp på insidan av ett Juicy Fruit-papper som vi vek ihop och smugglade in i lillebrors blöja. Sen separerades vi från henne. De satte oss barn i en jeep och körde in oss till fängelset. Därinne gav vi mammas lapp till pappa.
När pappa fick permission flydde han till Pakistan. Mamma, jag och mina bröder flydde ett halvår senare.
Jag är baluch, en minoritet som få svenskar känner till. Vi är tio miljoner som är uppdelade på tre länder: Iran, Pakistan och Afghanistan. Vi splittrades av de gamla kolonialmakternas gränser.
Under shahens styre tvingade han balucher att assimilera sig till den persiska nationen. Men shahen försökte ändå modernisera hela landet. När mullorna tog över 1979 så blev allt mycket värre.
Balucher har inte samma rättigheter som andra. De får sämre tillgång till vård, rent vatten, utbildning och grundläggande infrastruktur. Och en stor andel av dem som avrättas i Iran är balucher.
Shahens son är inte min ledare. Jag litar inte på honom när han säger att han vill bli en brygga till demokrati. Jag tänker: Vem lämnar över makt?
Anledningen till att Reza Pahlavi blir en samlande kraft nu är för att han syns och hörs mest. Jag hoppas att det finns folk inne i Iran, kanske fängslade, som kan träda fram som ledare.
Jag har alltid brunnit för minoriteters och kvinnors rättigheter. Under shahen fanns en gerilla som gick runt och drog bort sjalar från muslimska kvinnor. Under mullorna blev det tvärtom. Jag gillar inte tvånget från någon av dem.
Men allt är inte svart eller vitt. Jag har ätit frukost med drottningen, Farah Diba, här i Stockholm när jag vann Bernadottepriset för design. Det var ett fint möte kvinna till kvinna. Hon pratade starkt om iranska kvinnors styrka och kreativitet. Och hon hade varit i min födelsestad Iranshahr och sytt traditionella baluchiska kläder.
Farah Dibas roll blev att vara det mänskliga ansiktet utåt för shahens styre. Men jag tror att om hon hade tillåtits bestämma mer, så hade Iran varit friare.
”
”I shahens Iran låg en bar intill en moské – det vill jag se”
Ardavan Khoshnood, 43, Malmö. Akutläkare och forskare. Född i Teheran. Lämnade Iran som sexåring.
”Jag är uppväxt i en monarkistfamilj. Vi hade porträtt av shahen och shahens pappa på väggen, och flaggan med lejonet. Ja, som du ser har jag fortfarande shahen på väggen.
Jag har träffat Reza Pahlavi fyra gånger. Senast i München för några veckor sedan. ’En ära att träffa Hans majestät’, sa jag och tog i hand.
Han vill egentligen inte tilltalas med Hans majestät. Han menar själv att han bara är kronprins eftersom han inte har svurit eden inför parlamentet. Men jag anser att han enligt konstitutionen blev kung när den förre shahen, hans far, dog.
I februari reste jag till München och höll ett tal inför 250 000 människor, i en massprotest mot regimen. ’Länge leve shahen’, avslutade jag.
Det var surrealistiskt. Jag har demonstrerat mot regimen i alla år, och minns när vi kanske var tolv personer i protest utanför en vallokal i Malmö. Nu är det plötsligt en kvarts miljon människor som viftar med samma flagga som jag vajade med för 20 år sedan.
Att stå bakom shahen betyder för mig att stödja det moderna Iran, hur det var innan den islamiska revolutionen. Där en bar med alkohol låg intill en moské. Där det kunde finnas två systrar – den ena i kort kjol och den andra i full islamisk klädsel, med slöja och allt.
Det stämmer att den förste shahen förbjöd hijaben när han tog makten 1925. Och då kunde det vara så att polisen ryckte slöjor av kvinnor. Men slöjförbudet hävdes sedan.
Shahen skapade den kultur som i dag gör att iranier i Sverige och överallt i världen ses som civiliserade, välintegrerade människor. Iranier är överrepresenterade bland läkare, i svenska riksdagen och bland svenska ministrar. Det ger jag shahen credit för.
Det är klart att allt inte var fritt under shahen. Du har hört om Savak, säkerhetstjänsten. Nog använde de våld – men det gjorde i princip alla säkerhetstjänster under kalla kriget. CIA torterade, MI5 torterade, franska säkerhetstjänsten torterade. Shahens säkerhetstjänst var inte var mycket värre än dem, enligt mig.
Men Savak har inte existerat på snart femtio år. Det är historia. På den tiden fick man inte vara kommunist i Iran, till exempel. I dag behöver vi inte vara rädda för pluralismen. Både kommunister och islamister ska vara tillåtna att starta partier, varsågoda, go for it!
Jag tror Iran kan vara nära att befrias nu. Den dagen sitter jag på första planet till Teheran. Jag ska bara ordna med ledighet från Skånes universitetssjukhus.
Jag vill gärna spela någon sorts roll i återuppbyggnaden av det fria Iran. Du frågar om jag skulle vilja bli ambassadör till Sverige? Det hade varit en dröm.
”
”Vita behöver förstå att även bruna människor kan förtrycka andra bruna”
Ala Riani, 45, Stockholm. Skådespelare och författare. Född i staden Mahabad i Kurdistan i västra Iran. Lämnade Iran som femåring.
”Jag föddes en natt då bomber föll över min hemstad Mahabad. Mamma befann sig i källaren på ett öde, nedsläckt sjukhus. Inga läkare, inga andra patienter. Min moster som var barnmorska hjälpte mamma föda mig.
Då var det den islamiska regimens bomber som föll, i kriget mot oss kurder.
Nu, 45 år senare, välkomnar jag de amerikanska och israeliska bomberna över samma stad. När de första bomberna föll fick jag ett röstmeddelande från en släkting: ’Jag hör bomberna, men de är långt bort. Så var inte oroliga!’ sa hon. Det fanns glädje i hennes röst.
Om man är glad över bomber som faller över en så säger det mycket om vilken sits man är i. De här bomberna betyder hopp, även för mig. Det finns ingen chans att den här regimen släpper taget om makten. Människorna i Iran behöver hjälp utifrån.
När USA på 00-talet anföll Irak kallade irakier det för invasion och ockupation. Men vi kurder kallade det för liberation – befrielse. Det ledde till att vi fick en plats i Kurdistan där vi kan hissa den kurdiska flaggan utan att bli avrättade. Jag hoppas bomberna som faller över Iran nu ska leda till något liknande, om inte mer.
Dessa dagar får jag otrolig ångest av att det är persiska nationalister och monarkister som syns hela tiden, att anhängare till shahens styre ska representera folkets motstånd. Enighet, det är att vara ett med dem. Men vi kurder har egna intressen, egna drömmar. Jag tror inte att ett pluralistiskt Iran är möjligt.
Många svenskar har svårt att förstå vilka ultranationalistiska och fascistiska krafter det handlar om. Shahfamiljen inspirerades av Turkiet och Atatürk i förtrycket av oss. Vi kallas terrorister. Vi kallas separatister. Hela min existens är politisk. Bara att jag säger ’jag är kurd’ gör mig till ett hot.
Jag ser mig inte som iranier, inte heller som kurdisk iranier. Jag är kurd, och gärna svensk-kurd. Sverige har inte förtryckt mig, tvärtom. I svenska skolor fick jag läsa mitt hemspråk. I förskolan i min barndom fick vi barn inte ens prata kurdiska.
Många i väst vill ha det enkelt, de orkar inte läsa på. De ser Reza Pahlavi i kostym framför en mikrofon och tänker: Det är väl han som leder motståndet. Men vita människor behöver förstå att även bruna människor kan förtrycka andra bruna människor.
Vår relation till perserna är som ett tvångsäktenskap med en misshandlande man. Reza Pahlavis fars och farfars brutalitet gör att vi aldrig kommer att vilja vara under hans fana. Det skulle vara som att säga till judar: Hitlers son, som aldrig har gjort avbön för vad hans pappa gjorde – han ska styra över er nu!
”
Fakta/Shahen av Iran och hans son Reza Pahlavi
Före den islamiska revolutionen 1979 var Iran en monarki. Shah betyder kung på fornpersiska.
Den förste shahen, Reza Pahlavi (1878-1944), tog makten 1925. Under andra världskriget tvingade de allierade honom att abdikera eftersom han sågs som tyskvänlig.
Sonen Mohammed Reza Pahlavi (1919-1980) besteg tronen 1941, men kröntes inte officiellt förrän 1967. Han ledde ett västtillvänt Iran och gav kvinnor rösträtt – men hans styre blev alltmer auktoritärt. Säkerhetspolisen Savak var fruktad.
Med stöd av USA och Storbritannien var shahen 1953 med och avsatte den folkvalde premiärministern Mohammed Mossadegh, som nationaliserade landets oljekällor. 1975 blev Iran en enpartistat när shahen lät upplösa alla partier utom ett.
Shahen var gift tre gånger och fick fem barn. Hans sista hustru Farah Diba lever än, i New York.
Nu samlas många som vill störta den islamiska republiken bakom shahens och Farah Dibas äldste son: Reza Pahlavi. Han föddes 1960 i Teheran och bor i USA.
Reza Pahlavi är utbildad stridspilot och har läst statsvetenskap. Han har propagerat för shahdömets återkomst. Nu säger han att han vill vara en brygga till demokrati i Iran.
Han bor i en förort till Washington DC och är gift med Yasmine Etemad-Amini, från en förmögen iransk exilfamilj. Paret har tre vuxna döttrar.
Fakta/Iran
Formellt namn: Islamiska republiken Iran
Invånarantal: 91,5 miljoner
Huvudstad: Teheran, med 10 miljoner invånare (17 miljoner med förorter)
Statsskick: Iran är en islamisk republik, i praktiken en religiös diktatur. Det finns ett folkvalt parlament och en president, men konservativa religiöst lärda har den yttersta makten. Opposition tystas med fängelse, tortyr, spöstraff och avrättningar.
Minoriteter: Perser är den största folkgruppen och tros utgöra runt hälften av Irans befolkning. Azerier utgör runt 20 procent, kurder cirka 10 procent och balucher runt 5 procent av befolkningen. Andra minoritetsgrupper är lurer, araber, turkmener, qashqaier och afsharer.
Diaspora: Runt 4 miljoner iranier lever i exil utanför Iran. Sverige har över 120 000 invånare som antingen är födda i Iran eller som har minst en iranskfödd förälder.
Källa: Utrikespolitiska institutet och SCB
