Vi står med anklarna i blodet från stympade tjejer

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Alla vi fans av Patricia Cornwells krimromaner väntade länge och väl på en filmatisering av den skarpa rättsläkaren Kay Scarpettas brutala kamp med seriemördare och andra mordiska galningar. Det var 30 år och nästan lika många böcker sedan, men nu kommer alltså den första adaptionen, där stjärnorna Nicole Kidman och Jamie Lee Curtis både producerar och spelar huvudrollerna som systrarna Kay och Dorothy Scarpetta.

Serieskaparen Elizabeth Sarnoffs (”Lost”, ”Marco Polo”) verk hoppar vigt mellan olika tidsplan, främst sent 1990-tal då Kay Scarpetta är ny på jobbet och nutid när hon kommer tillbaka till samma kneg.

Någon har börjat mörda kvinnor på samma utstuderade vis som för 28 år sedan och huvudpersonen anar att hon och polisen kanske fångade fel förövare. Som synes inte någon originell premiss, men vad gör väl det om utförandet hyser både förnuft och känsla? ”Scarpetta” har tyvärr för lite av det förstnämnda och försöker kompensera med mer av det sistnämnda. Främst med det familjekaos som omger brottsintrigen.

Syskongnabbet mellan Kidmans och Curtis rollfigurer är inledningsvis smått underhållande, det är ju ändå två storheter som drabbar samman, men i längden suger det musten ur både mig och manus. Möjligen vill Sarnoff ta rygg på Kate Winslet-framgången ”Mare of Easttown”, genom att bygga en trovärdig socialpsykologisk miljö för Scarpetta att verka i, men resultatet doftar tyvärr mer såpa än drama. Ibland nästan sitcom.

Alla tonala skiften ger lättare mental whiplash och förvirring blir inte mindre av att upphovspersonerna toppar med ryska agenter, döda astronauter, en tramsig AI-fru och konstgjorda mänskliga organ som börjar regna från skyn när ett rymdlabb störtar mot jorden.