I en artikel i Dagens Nyheter (22/5) berättas om motståndet inom Författarförbundet mot förbundets medverkan i utvecklingen av en svensk språkmodell. Poeten Olivia Bergdahl säger att det fyller henne med ”äckel” att hennes språk skulle kunna tränas in i en AI. Hon säljer inte sin kropp heller, säger hon. Det är en stark formulering, och den förtjänar ett seriöst svar.
Låt mig först säga det självklara: oron för upphovsrätten och för översättarnas situation är fullt legitim. Det är frågor som måste få verkliga svar — ersättning, samtycke, rätten att tacka nej. Det är exakt det som Författarförbundet under Anja Gatus ledning just nu förhandlar fram. Det arbetet förtjänar stöd, inte sabotage.
Ett par av motargumenten håller inte vid en närmare granskning.
Att en läsare, mänsklig eller maskinell, tar intryck av hennes språk är inte ett övergrepp; det är själva förutsättningen för hennes yrke
Det första är jämförelsen mellan språk och kropp. Den är retoriskt verkningsfull men missvisande i sak. När en författare publicerar en bok ger hon medvetet ut sitt språk i världen. Hon vill bli läst, citerad, översatt, omtalad, ifrågasatt, missförstådd. Just därför skriver hon. Att en läsare, mänsklig eller maskinell, tar intryck av hennes språk är inte ett övergrepp; det är själva förutsättningen för hennes yrke. Hela vår civilisation av offentlig text vilar på den principen.
Det vi däremot kan kräva av AI-system är att de inte plagierar, inte återger texter ord för ord, inte fungerar som en förtäckt kopieringsmaskin. Det är en konkret upphovsrättslig fråga, och den måste hanteras konkret. Men det är något fundamentalt annat än att en modell lär sig av svensk text.
Det andra argumentet är att modellen ”vänjer människor vid att undvika att skriva – det vill säga tänka – själva”, som det heter i motionen som en grupp författare lämnat in till Författarförbundets årsstämma den 30 maj. Det är samma argument som har riktats mot varje skrivteknologi sedan tryckpressen.
Søren Kierkegaard hävdade på 1840-talet att den dagliga pressen producerade färdigtuggade åsikter och underminerade individens förmåga att tänka själv
I Platons ”Faidros” varnar en egyptisk kung för att skriften skulle förstöra minnet. Søren Kierkegaard hävdade på 1840-talet att den dagliga pressen producerade färdigtuggade åsikter och underminerade individens förmåga att tänka själv. På 1980-talet befarades att ordbehandlaren skulle göra författarna lata.
Argumentet är inte nytt och har aldrig varit särskilt välgrundat. Tekniken förändrar vad människor gör med sin tankeförmåga, inte om de använder den. Och om någon i framtiden får hjälp av en chattbot att skriva en aningen mindre svengelsk text, så är det knappast den punkt där svensk litteratur står och faller.
Det tredje argumentet handlar om situationsbeskrivningen. Frågan är inte om svensk text ska användas för att träna språkmodeller. Den frågan är redan avgjord. Open AI, Anthropic, Google, Meta och xAI har redan tränat sina modeller på all svensk text de kommit över, utan tillstånd och utan ersättning. Skillnaden mellan dessa modeller och det svenska projektet är att det svenska bygger på licensiering, samtycke och betalning. Att vägra delta i det svenska arbetet är inte att skydda svensk litteratur från AI. Det är att lämna walkover till de aktörer som redan struntar i upphovsrätten.
Vill vi att det ska vara en modell som har läst Boye, Söderberg, Stagnelius och Lo-Johansson, eller en som har lärt sig svenska genom att Google-översätta engelska?
Detta är poängen som inte får missas. Vi står inte vid ett vägval mellan AI och inte-AI. Vi står vid ett vägval mellan en svensk språklig infrastruktur som vi själva äger och har inflytande över, eller en där svenskan existerar som en bisyssla i kalifornisk eller kinesisk teknologi. De myndigheter, vårdgivare, skolor och företag som just nu bygger upp sina AI-system kommer att använda något. Vill vi att det ska vara en modell som har läst Boye, Söderberg, Stagnelius och Lo-Johansson, eller en som har lärt sig svenska genom att Google-översätta engelska?
Som förläggare står jag mitt i den här frågan. Fri Tanke ger ut sakprosa om vetenskap, filosofi och samtidens brännande frågor, och en stor del av vår uppgift är att förmedla idéer och kunskap genom ett begripligt och genomtänkt svenskt språk om världen. Det skulle förvåna mig om någon enskild av våra författare faktiskt skulle förlora på att hennes idéer fick större spridning genom en svensk modell som vet vem Ingemar Hedenius var, vad Uppsalafilosofin stod för, eller varför Karin Boyes ”Kallocain” inte är samma sak som Orwells ”1984”. Den modellen finns inte i dag. Den kommer inte att uppstå av sig själv. Och utan svenska författares medverkan kommer den inte att uppstå alls.
En svensk språkmodell, tränad på svensk litteratur med samtycke och ersättning, gör svenskan livskraftig i den digitala infrastruktur som nu byggs.
Olivia Bergdahl säger att hon säger nej tills någon kan förklara för henne hur litteraturen i stort gynnas. Här är ett försök. En svensk språkmodell, tränad på svensk litteratur med samtycke och ersättning, gör svenskan livskraftig i den digitala infrastruktur som nu byggs.
Den ger Sverige en plats vid bordet när framtidens AI-standarder formas. Den ger upphovspersonerna ett verkligt alternativ till den träning på svenska texter som redan pågår i de utländska språkmodellerna. Den gör det möjligt för svenska elever, forskare, läkare och journalister att ha ett verktyg som faktiskt förstår vad de skriver om. Och den ger de svenska översättarna något konkret att försvara sig med, för bara den som har varit med och format en teknik kan ställa krav på den.
Det är också förvånande att de som borde vara mest intresserade av det svenska språket verkar oengagerade i frågan om språkets förfall. Barn använder amerikanska språkmodeller och lär sig därmed svenska i skolan i dag med hjälp av amerikanskinfluerade meningar och innehåll.
Det vore en olycklig ironi om Författarförbundet, i avsikt att skydda litteraturen, råkade få den svenska litteraturen att hamna utanför nästa generations språkliga infrastruktur. Den enda verkliga risken här är inte att språkmodellen blir för bra. Det är att vi inte bygger den alls.
Läs mer:
Författare vill bromsa AI-satsning på svensk språkmodell