Stockholm, en av de första dagarna 2026
Håkan!
God fortsättning på ett nytt år, när det är kaos där ute men jag hoppas du har lugn och ro i ditt inre. Det gav du mig på julaftonsmorgon, när du var något slags vintervärd i P4 och spelade Elvis, och jag plötsligt kände hur tårarna började rinna. Varken du eller Elvis har fått mig att gråta förut, men nu plötsligt började jag tänka på min dotter som är nästan vuxen och var långt ifrån mig på julafton.
Och den morgonen tänker jag på nu, när jag skriver till dig. Jag vet ju vem du är, kritiserade dig säkert när du var partiledare och du mig. Utan att vi kände varandra alls då. För de flesta är partiledare figurer, som man inte träffat men har åsikter om ändå. Både politiken och livet i övrigt har ju ganska många dimensioner, men medierna vill ha förenklingar och konflikter. Då blir man lätt ”vänsterpajas” eller ”högerhäxa” i stället för människa.
Men nu, äntligen, har svenska folket fått bekanta sig med människan Håkan Juholt! Som blev populär när du försökte hålla dig lugn i SVT-programmet ”Spelet” under hösten, och som vann en omröstning om vem svenska folket helst vill fira jul med. Välförtjänt och roligt tycker jag, stort grattis till dig!
Många och vänliga hälsningar och hoppas ditt personliga nya år har börjat bra!
Anna Kinberg Batra
Västertorp, strax efter nyår 2026
Anna, tack för ditt generösa mejl.
Jag var ensam med en vakt i det stora radiohuset på Gärdet. Ödsligt som en flygterminal, tom på passagerare. Jag hade precis talat om att julen också är en tid för saknad, vemod, längtan – efter kära och stunder som varit. I en melankolisk blues sjunger Elvis om att få låna en av gårdagens drömmar, att de oräkneliga, ensamma, sena timmarna på vägar och i möten, ska bytas till en julens gemenskap. En sång som i juletid rest med mig under hela mitt vuxna liv. Där bortavaro mer identifierat mig, än närvaro. Jag känner hur mina tårar börja rinna, vilket är en utmaning i direktsändning.
Vem kunde se detta komma; att du och jag brevväxlar och på varsitt håll gråter på julaftonens morgon? Spännande. Politikens dimensioner, konflikter, förenklingar och att våga, är en bra dagordning. Liksom anständighet, ansvar och glädje. Tvivel och tillit.
I tv-programmet ”Muren” fick du visa att också stockholmare är smarta. Du vann tittarnas respekt, självklar med bredd i kunskaper. Jag har ofta känt mig obekväm i miljöer, där de självklara och självsäkra möts. När jag från avstånd har följt dig, har jag uppfattat dig som sval, nästan kylig och oerhört självsäker. I dag vet jag att du är varm, omtänksam och rolig, men hur har du haft det med självsäkerheten och med tvivlet? Där jag var obekväm, var du då alltid bekväm? Som fisken i vattnet. Innan dreven vill säga.
Håkan
Torsdagen den 29 januari
Håkan, tack för fint brev!
Det är intressant hur vi formar föreställningar om varandra. Jag hade riktigt dåligt självförtroende när jag växte upp, i en miljö (fina, dyra, Djursholm) där jag inte kände att jag (född i Skärholmen, i helt andra ändan av den socioekonomiska Stockholmsskalan) passade in. Långt ifrån självklar – tvärtom! Däremot en bra grund för att bli en typisk ”duktig flicka”, som kämpade för att duga och räcka till. Det funkade i politiken, och det tog mig längre än någon annan kvinna någonsin i Moderaterna. Jag var nära att bli Sveriges första kvinnliga statsminister!
Det är jag stolt över i dag. Jag vågade ta ansvaret, i stället för att bara klaga som så många gör. Men då, när jag blev partiledare 2015, var jag livrädd. Särskilt för den duktiga flickans skräck – att göra fel. Och just du bidrog faktiskt till det! För när du var partiledare tänkte jag och säkert många fler – vilket självförtroende!
Jag minns hur du skojade om din mustasch och myntade ett nytt begrepp om din partner – ”kulbo”. Du framstod som så härlig och spontan, åtminstone i början. Men din tid som statsministerkandidat blev ju turbulent och kort. Så för mig och mina medarbetare blev det extra viktigt att jag måste vara seriös och påläst – annars kunde jag bli som Juholt (vilket inte var en komplimang på den tiden). De gjorde mätningar av egenskaper som jag och din efterträdare, Stefan Löfven alltså, förknippades med och jag brukade uppfattas som ”seriös” och ”kompetent”, medan han alltid vann i kategorin ”sympatisk”. Sympati är trevligt men seriositet var viktigast, tyckte vi. Men bakom den ytan fanns inte mycket självsäkerhet, mest en stark rädsla för att misslyckas. Vilket jag så småningom gjorde ändå.
Hur ”ska” eller ”får” man vara som ledare egentligen? Det är ju intressant att diskutera med dig. Där finns ett dilemma. Toppolitiker ska kunna ge skarpa besked på kort varsel i världens alla frågor, helst på sekunden och dygnet runt. Gärna personligt med lite humor. Men i en miljö med konkurrerande och konfliktsökande medier, där konflikter och stereotyper förstärks, kan små fel få stora konsekvenser snabbt. Och då blir man inte särskilt långvarig genom att bara vara sig själv.
Samtidigt tror jag att politiken, demokratin ytterst, skulle behöva fler människor av kött och blod. Som vågar ta ansvar men även känner efter, tvekar och gör fel ibland. I en tid när världskartan ritas om varje dag behöver vi ledare som vågar tänka själva och pröva nya vägar. Men tillåter vi det?
Anna
Tisdagen den 10 februari
Anna, jag upptäcker att jag tycker om att få brev från dig.
I tider av korta sms, en tumme vänd åt något håll, eller en tårfylld, hånskrattande smiley, bjuder du in mig till reflektion och eftertanke. Tack.
Det finns inget fastlagt samband mellan att vara kylig och kompetent, lika lite som varm och ointelligent. I mitt fall påstods att jag var vänlig, till och med rolig, jag minns en ledartext, där dessa omdömen togs som en intäkt för att jag var så korkad, att jag sannolikt inte ens kunde skriva min namnteckning. Påmindes om det när Trump hävdar detsamma om Biden.
Jag är övertygad om att avskalade politiker och otydliga partier, leder till ointresse för politik och svagare demokrati. De senaste årens ”Följa John”, nere vid den högra hörnflaggan, har fyllt mig med känslan av att partiernas ledare har abdikerat till ett enda språk, en form och en politik. Det kan vara en ovärderlig styrka, men även en förödande svaghet.
Vi behöver alla något att tro på. Berättelsen, en glimt av det som ännu inte hänt, att få ana konturerna av det som väntar. Politik som förbinder dagen med morgondagen.
Rörelse. Riktning.
För drygt 70 år sedan hävdade liberalen Herbert Tingsten med sin bok ”Ideologiernas död”, att partiernas uppgift nu var förvaltning av samhället, inte idéstrider. En ung Olof Palme tog debatten med känd emfas och hävdade att pragmatism, utan ideologisk kompass, leder till teknokrati, makt utan ansvar och en politik reducerad till administration.
Jag ger dem båda rätt. De förutsåg vår tid. En liten skatt, upp eller ned, ett avdrag ytterligare, eller ett borttaget, fängelset där eller här, hårdare straff både här och där. Allt del av samma berättelse, samma förvaltning. Samma riktning. I dag är regeringsfrågan det enda som kan väcka visst intresse, inte vad regeringsmakten skall användas till. Med vem, är det som återstår, inte för vad.
Det är med visioner, mål och projekt som våra partier haft sina största framgångar. Socialdemokratin med Folkhemsbygget, under flera ledare, Centerpartiet med Thorbjörn Fälldins decentralisering och kärnkraftsmotstånd, Kristdemokraternas Alf Svenssons humanism, dåvarande Folkpartiet med Lars Leijonborgs skolpolitik, Moderaternas Fredrik Reinfeldts Nya arbetarparti, Sverigedemokraterna med Jimmie Åkessons flyktingpolitik.
Partier och ledare som förmår att gå en egen väg, istället för att välja redan upptrampade fotspår. Som leder opinion, inte räddhågset följer den. I dag leder varken du eller jag. Inte heller behöver vi följa någon.
Anna, hur tycker du att politiken mår? Vad saknar du? Vad önskar du dig mindre av?
Ser mycket fram emot att få höra av dig igen.
Håkan
I OS-tv-soffan, helgen den 21–22 februari
Håkan, tack detsamma!
Tänk om någon hade sagt till mig för tio år sen att vi skulle skriva till varandra så här. Jag hade antagligen skrattat, men också blivit seriöst bekymrad över personens verklighetsuppfattning och konstiga fantasi. Och tänk att du dessutom skulle referera till den gamle liberale husguden Tingsten. Roligt, och tänkvärt!
Jag är egentligen en positiv och optimistisk person (annars hade jag aldrig vågat ta tunga och utsatta uppdrag!) och gillar inte att klaga, men just nu känns den politiska debatten bedrövlig. Både politiken och tekniken förändras snabbt, river gamla strukturer och skapar nya utmaningar. Men i stället för att vi diskuterar hur vi ska möta det, som land, så domineras debatten av annat, som tjafs om småsaker.
När jag var ordförande för statens rymdbolag för några år sedan hade vi kungen, hela regeringen, hela EU-kommissionen och chefen för den europeiska rymdmyndigheten samlade på den svenska rymdbasen Esrange under invigningen av det svenska EU-ordförandeskapet 2023. Intresset var stort, journalister från olika delar av världen skrev om svensk och europeisk teknik och rymdförmåga. Men de största rubrikerna i svenska medier handlade om den gula jackan som Ebba Busch hade på sig.
Varför det?
Vem vinner på när det blir så, förutom de som räknar antal klick? Men är det i så fall de som ska sätta vår politiska agenda?
Tyvärr, Håkan, tror jag vi har en trist och tjafsig valrörelse framför oss. Det ser ut att bli den åtminstone femte raka riksdagsvalrörelsen som handlar mer om Sverigedemokraterna än om Sveriges framtid. Och det kan bli farligt. Ju sämre politiken svarar på våra viktigaste frågor desto mer kan den ifrågasättas. Vi är redan en minoritet i världen, vi som lever i fungerande demokratier, och den möjligheten får vi inte gratis. Den måste försvaras. De krafter som vill ifrågasätta den är nämligen starka.
Fakta.Anna Kinberg Batra
Född: 1970 i Skärholmen i Stockholm.
Familj: Maken David Batra och en dotter.
Politisk karriär: Gick med i MUF 1983. Tio år senare blev hon politisk sakkunnig hos dåvarande statsminister Carl Bildt. 1994 valdes hon in i landstingsfullmäktige i Stockholms läns landsting. Valdes in i riksdagen 2001. 2015 blev hon Moderaternas partiledare. Hon avgick 2017 efter att partiets opinionssiffror sjunkit kraftigt. 2023 blev hon landshövding och chef för Länsstyrelsen i Stockholm. 2024 tvingades hon avgå efter kritik mot att hon inte följt riktlinjerna i rekryteringarna av två högre tjänstemän.
Hur politiken kan bli bättre har jag inget enkelt svar på. Samhällsengagerad kommer jag att vara resten av mitt liv, men partipolitiken och skildringen av den saknar jag inte.
Får jag fråga – gör du det? Saknar partipolitiken alltså? Hade du velat vara partiledare i dag? Vad saknar du mest?
Hej och hörs snart igen hoppas jag.
Anna
Onsdagen den 25 februari
Anna.
Ditt exempel med Ebbas gula jacka får mig att skratta till. En gång hade jag på mig trekvartsbyxor på utlandssemester, min dåliga klädsmak tog sig hela vägen till Svenska Dagbladets ledarsida. Inte ens Hänt i veckan brydde sig.
”Klickjournalistiken” och urvattning av public service oroar mig. Makten måste granskas bortom en fortkörningsbot, eller ett kvitto för en toast Skagen. När jag var ny i riksdagen mötte jag ofta olika grupper av journalister som bevakade ekonomi, försvar, arbetsmarknad, utrikespolitik och andra specialistområden. Till och med bostadspolitik! Om nu någon kommer ihåg, att Sverige en gång i tiden hade en bostadspolitik. Pålästa. De sträckläste betänkanden och utredningar och var minst lika kunniga som ministrar och riksdagsledamöter.
Som 18-åring började jag mitt yrkesliv på en pigg lokaltidning. Sedan dess har en tidningsdöd dragit över vårt land, vi måste förstå att denna förändring försvagar vår demokrati och samhällsgemenskap. För detta har också riksdag och regering ett ansvar.
Ditt brev kommer till mig i en vecka av glädje och sorg. Jag har välkomnat mitt tredje barnbarn, som fem dagar gammal, tryggt somnade på mitt bröst. Och jag har som officiant tagit farväl av min hustrus levnadsglada 90-åriga mamma. Dessa känslostormar möttes på sjukhuset i Södertälje.
Du lovar att du fortsätter ditt samhällsengagemang; bra. Tack. Så också jag. I veckan tog jag en fika med en flerspråkig 21-årig kvinna, som arbetar på LSS-boende och på olika sätt bidrar till att stärka vårt land. Som barn kom hon från krig till Sverige. Hon har SM- silver i boxning och precis fått besked att hon ska tvingas lämna landet. Jag blir genuint upprörd. Sverige kan inte förslösa tillgångar och resurser på detta oanständiga och omänskliga sätt, som om guld endast hade ett värde om det var brutet inom landets gränser.
Du frågar mig om jag hade velat vara partiledare i dag. Mitt svar är nej, men jag hade gärna varit kvar som partiledare längre. Klart att det händer att jag funderar över vad det inneburit för partiet och för Sverige, om min ordförandetid blivit längre. Om detta kan man endast spekulera, dock finns facit av vad Socialdemokraterna och Sverige faktiskt är i dag. Jag är lojal med tanken om att makten ska vara knuten till en idé, en övertygelse, värderingar, inte till en enskild människa. Makten till varje pris, kan inte vara idéburna rörelsers uppdrag.
Anna, vad säger du? Ska vi ta ett varv om smärtan i drev? Jag fick uppleva ett våldsamt brutalt; du två, med några år emellan. Smärtan av slag på gamla blåmärken. Ensamheten. Ångesten. Sorgen och vreden. Vill du öppna den dörren? Eller ska vi skriva om något annat?
Håkan
Söndagen den 1 mars
Hej igen!
Det händer onekligen en del medan vi skriver detta. Olika personer och till och med länder skakas av avslöjanden ur Epsteinfilerna, Trumps tullar underkänns av landets högsta domstol och USA har just attackerat Iran, för att nämna några.
I den amerikanska filmen ”Wag the dog” från 1997 ber presidenten en Hollywoodproducent att iscensätta en kris i utlandet för att leda väljarnas uppmärksamhet dit, i stället för till anklagelsen mot presidenten om sexuellt ofredande av en minderårig. Manusförfattarna hade nog tyckt att verkligheten i dag är för mycket för en film.
Granskning av makthavare är viktig, särskilt i demokratiska samhällen. Epsteinfilerna avslöjar brottslighet, maktmissbruk och korruption. Sådant behöver avslöjas och ansvariga ställas till svars. Det är en viktig uppgift för journalistiken.
Partiledare är makthavare, stora partiers ledare kan bli statsminister och sådana måste tåla både kritik, granskning och tryck. Varken du eller jag är perfekta i alla avseenden, människor är ju sällan det, och vi har båda fått smaka på hur det blåser på toppen av både politiska och personliga skäl. Det är påfrestande när det pågår, men alternativet vore ännu värre. Det finns ett ord för samhällen där makthavare inte ställs till svars, och det är diktatur.
Men var går gränsen mellan relevant granskning, personförföljelse och medialt underhållningsvåld? Ibland kan man undra, särskilt när det gäller politiker. Och där någonstans vill jag plocka upp din tråd om mediedrev. När jag skriver detta har en man just dömts för olaga hot och ofredande efter att ha placerat olika föremål vid ministrars hem, men i debatten försvaras agerandet som yttrandefrihet. Hemmet och familjemedlemmarna, särskilt de minderåriga, borde få vara i fred. Men vi är flera som vet att det inte alltid respekteras. Vi vet också att starka krafter vill destabilisera vårt samhälle, det är en del även i hybridkrigföring som vi inte får vara naiva inför.
En känd metod för destabilisering är att underblåsa och elda på konflikter. Och där har ju både redaktioner, plattformar, läsare och följare ansvar. För vilka frågor som ges uppmärksamhet, vinklar som väljs och om kritik hålls saklig eller görs personlig.
Och för hur budskap sprids. Att skruva rubriken och lägga nyanserna bakom betalväggen är inte otillåtet, till exempel. Men det driver klick. Samtidigt som jag skriver detta lägger DN ut en stor rubrik med röda bokstäver: ”Just nu – UD går in i krisorganisation”. I texten bakom rubriken refereras till ett internt mejl på UD, där den ansvarige chefen skriver: ”Beslutet behöver inte kommuniceras externt då det riskerar att vara ’krisdrivande’.” Vilket DN väljer att genast publicera. I vilket syfte?
Seriösa journalister vet att ”anonyma källor” brukar ha egna agendor oavsett saklig grund, men deras påståenden kan ju vara oemotståndliga att publicera ändå. I dagens medieklimat lönar det sig att skrika högst och komma först, inte att ta ett steg tillbaka och fundera på vad konflikten egentligen handlar om. När drevet är i gång med kraft är det svårt, oftast omöjligt, att få fram nyanser eller alternativa vinklar, medan den som fäller en känd makthavare kan vinna uppskattning och till och med priser. Under tiden riktar algoritmerna miljoner sociala medieflöden, bara i Sverige alltså, åt det mest skruvade hållet.
Hur det känns att vara mitt i drevet? Ja, skönt är det inte alls, både du och jag har ju provat. Vi lever i alla fall, det gör inte alla som har provat och det är ju ett, om än extremt, svar på frågan. Jag har gått igenom flera mediestormar och absolut gjort misstag, även sett hur andra i liknande roller både suttit kvar och fått mindre kritik när de gjort likadant. Men vissa personer verkar väcka starkare känslor än andra.
En kurskamrat till mig på Handelshögskolan, Nanna Gillberg, skrev en uppsats på temat ”höns och häxor”, om hur kvinnliga chefer skildrades i medier. Enkelt uttryckt skildrades snälla kvinnor som sämre chefer, ”höns” alltså, medan kvinnor som agerade som just chefer skildrades som osympatiska, ”häxor”, och därmed som sämre kvinnor. Uppsatsen skrevs för snart trettio år sen, men skillnaden i måttstockar finns kvar. De bästa opinionssiffrorna under min partiledartid uppmättes i början, när vi hade lovat att inte fälla regeringen. Våren 2016 var M största parti i flera mätningar, där någon uppmätte 28 procent. Men när vi avsatte flera ministrar och hotade att fälla hela regeringen 2017, då hårdnade trycket och medierna valde bilder där jag såg arg ut. Från höna till häxa, alltså.
Ta inte det här på fel sätt nu, men kanske är höns- och häxteorin tillämplig på dig också? För även du bröt väl mot normen? Göran Persson var ju framgångsrik som partiledare och statsminister efter att ha varit känd, nästan ökänd, som stark ledare. Och några år senare kommer du – och skrattar och skojar! Kanske togs du inte på tillräckligt allvar som partiledare, för att du var (är!) en härlig person som verkar njuta av livet? Och samtidigt försökte sköta ditt jobb, men kombinationen kanske provocerade för mycket? Så de inte kunde låta bli att skriva om din mustasch, dina byxor och din partner, i stället för om hur du ville bilda regering? Fick du den frågan alls, innan du tvingades bort?
Det här brevet är ju alldeles för långt redan, jag måste verkligen sluta snart. Men vi kommer inte runt Palmemordet, som vi minns på årsdagen den här helgen. Det är ett öppet sår för Sverige, av flera skäl där det rent kriminaltekniska förstås är ett. Men jag tror det handlar om mer än så.
När så mycket i samhället och världen är i rörelse blir Palme också en allmän nostalgisymbol, för ledarskapet och samhället som det var förr. Eller som vi vill tro att det var förr. Palme var inte ofelbar och Sverige var både fattigare och mer slutet på hans tid än i dag. Kvinnor hade sämre förutsättningar och inte var det fred i hela världen heller, tvärtom. Men när det är alltför osäkert vart vi är på väg, som nu, så kan det vara skönt att drömma sig tillbaka.
Vi skulle behöva fler trygga och modiga politiska ledare, som söker nya svar på stora samhällsfrågor och gärna nya allianser för att genomföra dem. Människor som drivs av värderingar, garanterat gör fel ibland men vinner respekt för att de försöker.
Men, skulle vi tillåta det?
Anna
Lördagen den 7 mars
Anna.
Jag har precis sett Baz Luhrmanns nya konsertfilm med Elvis Presley. Storartat. Explosiv och Elvis version av ”Suspicious minds” är som ett knytnävsslag i Solar plexus. Där Elvis sjunger att vi inte kan fortsätta vara så misstänksamma mot varandra, att vi är fångade i en fälla som vi inte kan ta oss ur, känner jag att farligt mycket av klimatet omkring oss, bygger på just misstänksamhet.
De stora samhällsfrågorna, visionerna för morgondagen, som vi båda efterfrågar, trängs tillbaka av misstänksamheten mot vår granne. Jag menar att vi krymps från att vara medmänniskor till att bli motmänniskor. I oförsonliga läger försvinner förmågan att kompromissa, och förståelsen om att kompromissen är demokratins mest underskattade byggsten.
Rädsla, oro, osäkerhet – tror jag är våra starkaste mänskliga reaktioner och samtidigt ovärderliga politiska resurser. Historien igenom har våra känslor förvandlats till maktens verktyg. Den som formulerar misstanken och hotet, blir mest trovärdig i att definiera lösningen.
Det är därför oron är så användbar. Den kan formas och riktas, förstärkas och dämpas. Oro gör oss människor mer benägna att söka de enkla svar, som är såväl mediernas, som politikers favoritverktyg. Oro blir del av samhällsstrukturen – retoriken, politiken, logiken. Det som tidigare var otänkbart blir möjligt. Gränser flyttas nästan omärkligt. Som rädda accepterar vi åtgärder, vi annars hade motsatt oss. Begränsningar, övervakning, hårdare lagar – allt kan motiveras med säkerhet. Kan vi lita på någon?
När ett samhälle väl har vant sig vid att leva i ständig spänning, då är det svårt, kanske till och med omöjligt att minnas hur det var att leva i tillit.
Fakta.Håkan Juholt
Född: 1962 i Oskarshamn.
Familj: Makan Åsa Lindgren, två söner från ett tidigare äktenskap.
Politisk karriär: Blev ordförande för SSU i Kalmar län 1981 och ledamot i förbundsstyrelsen 1984. Valdes in i riksdagen 1994. 2010 blev han ordförande i försvarsutskottet och 2004 biträdande partisekreterare för Socialdemokraterna. 2011 blev han partiledare. Samma år kritiserades han för att ha brutit mot ersättningsreglerna för sin övernattningsbostad (”Juholtaffären”) och han avgick 2012 efter kraftigt vikande opinionssiffror och intern kritik.
Du frågar om vi skulle tillåta trygga, modiga politiker som söker svar på de stora samhällsfrågorna, men som, ibland gör fel. Jag tror att svaret är nej. Politiska och kommersiella intressen i att sprida misstänksamhet, skapa konflikter och motsättningar och aktivt exploatera minsta lilla misstag, är för starka.
Jag ser på tillit som den mest avgörande och samtidigt mest sårbara infrastrukturen för att samhällen ska hålla ihop och kunna utvecklas. Polarisering, digital desinformation och ökande ojämlikhet sätter denna, vår osynliga samhällsresurs under press.
Jag har aldrig tvivlat på att Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt, du Anna och Ulf Kristersson, som ledare för Moderaterna, har ägnat varje vaken minut åt att förverkliga det ni är övertygade om är bäst för Sverige. Jag litar på domstolar, polis, jag litar på att medier, med ansvariga utgivare, agerar med ärlighet som rättesnöre.
När jag ser tillbaka på mitt liv konstaterar jag att jag fick uppleva privilegiet att få känna tillit, men låt inte det förväxlas med naivitet. Jag tror att jag var en konfrontatorisk debattör, inte minst under mina yngre år. Som Riksdagsledamot, i närmare ett kvartssekel, hyste jag ofta stark skepsis om myndigheter verkligen följde politikens beställning, eller levde sina egna trotsiga liv. Jag var huvudansvarig för en lång rad analyser om hot mot vårt land, aktörer, metoder och sårbarheter. Uppdraget var att se runt hörn. Som nyutnämnd ambassadör till Island uttryckte jag i en intervju oro över vår bräckliga demokratis framtid. Jag blev kraftigt ifrågasatt, denna gång av en socialdemokratisk stats- och utrikesminister.
Men Anna, min oro har kraftigt förstärkts under de tio år som passerat sedan mitt uttalande. Det är inte en enskild aktör som hotar, utan en kombination av krafter som tillsammans underminerar en deltagande demokrati – folkstyret. Vi fångas i ett fragmenterat offentligt samtal där fakta ersätts av parallella verkligheter. Idén om att vi når varandra genom möten, samtal, diskussioner och debatter står som förlorare. Som farfar till tre barnbarn, är detta min politiska ångest.
”Höns-häxteorin”, som du kallar den, syftar till att misstänkliggöra, förminska, och omintetgöra någon som känns hotande och kan med små justeringar också slå män.
Dessa mina rader skriver jag till dig med finalen i Melodifestivalen som bakgrund. Min älskade bassethund Ruby har somnat i mitt knä. Hon är tung och varm och så vinner Felicia, min kompis från ”Spelet”. En bra kväll.
Håkan
Tisdagen den 10 mars, sent på kvällen
Håkan!
Det är så mysigt med hund, själv sitter jag här i mörker och slask med min lilla Bodil i knät. Hon värmer alltid, även hjärtat. Melodifestivalkvällen tillbringade jag på en stor middag med värdar utan finalplaner, jag är vuxen och det kändes barnsligt att tacka nej. Men vi var några stycken som hittade ett rum med en skärm, och smög in där för att se sista delen av finalen. Vi fick snabbt sällskap av fler schlagersugna gäster, tillsammans hann vi se både hur Felicia vann (välförtjänt!) och, innan dess, den underbara mellanakten där förra årets vinnare KAJ tolkade några gamla favoriter. I detta sammanhang är nostalgi enbart positivt.
Melodifestivalen är också en av våra få lägereldar i tv. Det är väl den och Kalle Anka på julafton, som nästan alla har åsikter om oavsett om man tittar. Min åsikt är enkel – jag älskar båda. Hoppas det går bra för Felicia i Wien i maj!
Annars håller jag med dig om allvaret. Jag tror att både farföräldrar, föräldrar och barn känner oro över läget och vart allting är på väg. 1989 var jag lika gammal som min dotter är nu, strax efter studenten. Berlinmuren föll, världen öppnade sig och det kändes som allt var möjligt. Dagens unga möter en mycket mörkare värld och en arbetsmarknad där de där första, enklare, jobben snart kan utföras av AI i stället för av dem.
Det är lätt och förståeligt att vara uppgiven. Men du, och vi, får inte ge upp om vår demokrati! Du har helt rätt i att den är hotad om den får fortsätta slitas sönder av polarisering, flockbeteende och hybridkrigföring. Men det måste vi förhindra.
Samhällets motståndskraft handlar inte ”bara” om finansieringen av försvaret eller att ha kontanter hemma. Båda är viktiga, men det handlar också om oss själva och hur vi förhåller oss till varandra. Alla har ansvar för om man skyller på andra, sprider misstro och eldar på hat.
När jag skriver detta känns det som att våren äntligen är på väg. Min vinter har varit mörk och trist på flera sätt, jag längtar verkligen efter ljusare tider snart. Och behövs det lite hjälp för att orka dit så får man väl ta hjälp av, javisst, Elvis. Du kan säkert texten till hans ”If I can dream”:
We’re trapped in a world
That’s troubled with pain
But as long as a man
Has the strength to dream
He can redeem his soul and fly
Det kan du, är jag övertygad om. Lova mig att försöka, för du kan inspirera många andra. TACK, för att jag har fått lära känna dig.
Stor kram och lycka till!
Din vän Anna
Torsdagen den 12 mars
Anna, har du bestämt dig för att få mig att gå ned för räkning?
Elvis sjöng inga politiska sånger. Han sjöng om hundar, blåa mockaskor, brinnande kärlek och liknande teman. 1968, revolternas år, mördades Martin Luther King i Memphis, Elvis hemstad. Robert Kennedy sköts till döds på ett valmöte. Med en inlevelse, som aldrig tidigare i sin karriär, sjunger Elvis om en längtan till ett bättre land, där alla hans bröder kan vandra hand i hand. Att det måste finnas ett ljus som brinner starkare – någonstans. Att så länge människan har styrkan att drömma, kommer vi alltid kunna frigöra oss och lyfta mot högre höjder.
Jag har bett min hustru Åsa, mina söner Anton och Viktor att spela just den sången vid mitt slutgiltiga avsked.
Du avslutar ditt brev till mig med en stor kram. Jag känner värmen i dina ord.
Jag tror att vi människor kramas för lite. Respektfullt, inte kladdigt. Hälsa genom att en kort stund, värma varandra. Jag skriver till dig någon timme efter kramen, den hjärtliga och lustfyllda omfamningen mellan Simona Mohamsson och Jimmie Åkesson. Möjligen hade ett formellt handslag här varit mer trovärdigt, men jag låter det ämnet passera.
Jag funderar över vad våra brev till varandra har betytt för mig. Du fått mig att stanna upp. Tänka efter. Formulera mig. Jag fick minnas en tid då allt kändes möjligt. Där ”det går inte-känslan”, i dag kopplat nackgrepp på friheten att få känna att samhället är vårt gemensamma verk, så om något är fel, kan vi tillsammans ändra det.
Våra brev blev en dans och jag som inte kan dansa. En sorts omfamning i gemensam längtan att förstå. Vi valde klokt nog bort att söka konfliktytor och fann istället det gemensamma. Kanske kan det avfärdas som fegt. Må så vara. Vi har haft årtionden på oss att deklarera våra åsikter. Jag har fått lära känna en moderatledare, som bjuder in mig till sina tankar och är nyfiken på mina. För det är jag tacksam.
Låt mig avsluta med en reflektion. När jag 1994 blev ledamot av Riksdagen, bodde ledamöter, utanför Stockholmsregionen, under samma tak – i Ledamotshuset. Efter debatter och konflikter möttes vi i restaurangen, eller bastun, vid innebandyn, luftgevärsskyttet, eller vid bridge- och pokerborden. Nu var vi bara kollegor. I dessa miljöer lärde jag känna de så kallade motståndarna. Vi pratade om hur vi saknade våra familjer, om utmaningar i karriären, om kärlek och förlorad kärlek och så skvallrade vi om kollegor i de egna partierna. Vi lärde känna varandra bortom uppdraget. Men så bestämdes att ledamöterna skulle fösas ut ur huset. Jag protesterade och var en av de sista som flyttade. Våra övernattningsrum, med kaffebryggare och bäddsoffa, blev kontor till tjänstemän. I den nya tiden möts lagstiftarna som främlingar. Kommer till sammanträdet med egna partiets åsikter, utan känsla för kollegan på andra sidan bordet. Denna förändring var säkert administrativt rationell, men försvagade vår demokrati på ett irreparabelt, och enligt mig, oförlåtligt sätt.
Jag tror att det är denna saknad som gör att jag tycker om att vi skriver till varandra. Jag vill hitta fram till dig och jag känner i dina brev, att du vill hitta fram till mig.
Tack.
Stor kram, min nyvunna vän Anna.
Håkan
