Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Oroar mig för att vara på väg att bli tant. Senaste varningssignalen är ett ohämmat bakande. Helst sent på kvällen när sockersuget sätter in.
Min bakvurm är ny och jäsande. Jag har alltid haft bakpulver, jäst och vaniljsocker i skafferiet – utan att det har blivit några bullar gjorda. Bakingredienserna brukar kasseras bland farligt avfall vid mina flyttar med tio års mellanrum.
Men nu händer det alltså. Var och varannan vecka faktiskt. Inspirerad av en ny kakbok med recept från förr. Förr för mig är 70- och 80-tal. Då bakade mamma både till vardags och till fest. Kakorna stoppade hon i glassbyttor som tejpades för att vi inte skulle sluka sötsakerna i förtid. Det gjorde vi förstås ändå.
Mamma bakade sju sorters kakor och mer än så. Kanelbullar, kubbar, muffins, drömmar, kolakakor, finska pinnar, chokladrutor och tårtor som Sans rival.
Min favorit var ambrosiakakan. En enkel sockerkaksbotten täckt med glasyr och kanderat apelsinskal. De senaste veckorna har jag bakat tre ambrosiakakor som rönt uppståndelse i bekantskapskretsen. Syrran fick tårar i ögonen för att smaken påminde henne om mamma. En vän mindes när hennes pappa brukade ta henne till kafé som barn för att äta ambrosiakaka och ville ha receptet. Många har en relation till detta enkla bakverk som inte ens kräver bakpulver.
Jag var själv en Ferdinand som liten som hellre satt med mammorna i köket än lekte kull med barnen. Jag har nu förstått att många minns sin barndom via baklukt. Jag glömmer aldrig vad folk bjöd till saft och kaffe.
Farmor är lukten av nygräddade bullar direkt från plåten. Hon påstod att hon bara följde receptet på mjölpåsen men bullarna gick inte att kopiera. Några tjeckiska grannar är för alltid förknippade med en saftig kesokaka. En annan granntant minns jag för citrondricka och hallongrottor. Allt luktar sommarlov.
Jag ändå bekymrad över min plötsliga bakiver. Håller jag på att bli en tant? Jag känner mig gammal nog som det är. Tänker att det handlar om en längtan framåt snarare än bakåt. Mot sommaren. Om jag bara siktar, vispar och gräddar fort nog är midsommar snart här med jordgubbstårta.
Det mest delikata problemet med baket handlar inte om ålder utan omfång. Jag äter ju upp det. Själv och snabbt. För att inte rulla in på beachen 2026 krävs solid självdisciplin. Eller åtminstone att silvertejpa kakburkarna.
Läs fler kåserier, som när Jessica tror att allting är ingenting och ingenting är allt.
