Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Kapitelbok
Kristina Sigunsdotter
”Guldguden”
Bild: Signe Kjær
Natur & Kultur, från sex år
Yes! Kristina Sigunsdotter har gjort det igen. Efter Augustbelönade ”Humlan Hanssons hemligheter” från 2020 kom bland annat några inte fullt lika engagerande Humlanböcker. Men nu har en fantastisk liten bokpärla landat: ”Guldguden”. Landat är för övrigt helt adekvat här, eftersom Guldguden är skalbagge. En glänsande insekt som ingen sett maken till, men som nu genom två små pojkars försorg raskt har stoppats ner i en tändsticksask.
Men vi tar det från början. Ettagluttaren Jussi, han som fått sitt namn efter mammas största idol Jussi Björling, hittar plötsligt en underbart guldskimrande skalbagge stor som halva hans tumme. Prick då dyker Adde upp, han som Jussi aldrig pratat med tidigare, trots att de går i samma klass. Adde som är längre än alla andra och ständigt går klädd i samma extra-extra-large skjorta. Utan att Jussi vet ordet av tar Adde kommandot över både honom och skalbaggen, som han raskt döper till Guldguden.
Eftersom Guldguden är en gud har han, enligt Adde, makt att kräva gåvor och diktera regler. Villkor som egendomligt nog mest verkar emanera från Adde. Här krävs offer som guldmuttrar, vackra glasbitar, att bygga tempel och så vidare. Och det mesta ska ner i tändsticksasken. Det är oklart hur allt får plats. Men rätt mycket annat är också en aning dimmigt. Till exempel hur Adde, vars mamma är död, egentligen har det med sin kedjerökande ensamme pappa. Och hur det kan komma sig att Jussi, fast han var den som hittade Guldguden, ytterst sällan får ansvara för tändsticksasken. Glasklart är dock att Adde inte gärna vill att Jussi fortsätter vänskapen med sin stora kärlek Betty.
Det Jussi från början fann så underbart magiskt, blir snart så svårt. När han sen tvingar sig själv att stjäla sin älskade storebrors magiska dinosaurietand, brister det. Handlingen i ”Guldguden” kan förefalla enkel men berättartråden fångar in ett helt litet universum tätt av undertext. Utan att något påstås låter Kristina Sigunsdotters text, och Signe Kjærs varmt kolorerade och personliga bilder, oss ana hur mycket som fattas i Addes liv. Jag kan riktigt förnimma doften av otvättad ensamhet. I stark kontrast står Jussi och storebror Lazzes smågalna men kärleksfullt humoristiska familj. Berättelsen andas också sorg och maktlöshet inför trasslet med Betty.
”Guldguden” präglas av en sorts rik fåordighet. Den ger också stoff till funderingar och tankar vilka jag tar emot som små presenter. Nu väntar jag på den stund jag får gå in i nästa del, eftersom detta är tänkt som en serie.
Läs mer om barn- och ungdomsböcker
