Avgångsutställningar
Kungliga konsthögskolans magisterutställning
Konstakademien, Stockholm. Visas t o m 14/6
Kungliga konsthögskolans kandidatutställning
Marabouparken, Sundbyberg. Visas t o m 14/6
Det första som möter besökaren på Konstakademien är en liten fyrklöver i grön neon som flimrar till vänster ovanför den tunga porten. Den lilla lyckosymbolen ser aningen malplacerad ut på det gamla palatset men är en rimlig inledning på utställningen av årets masterstudenter från Kungliga konsthögskolan. Vid sidan av stor yrkesskicklighet är en nypa tur i högsta grad önskvärt för dem som är på väg in i en bransch med hårdare utslagning än de flesta andra.
Och kanske är det just den insikten som Behzad Dehnos ”Lucky 7” förmedlar. Inne i utställningen får neonverket sällskap av en rad figursågade vita målningar i samma form, och ett antal skraplotter som också går att köpa i en av Stockholms tobaksaffärer. Vinsten som kan skrapas fram utgörs av målningarna. Ett väl genomfört koncept, och en rolig bild av ett försök att inte bara hoppas på tur, utan göra en motrörelse och får den att arbeta för sig.
De senaste åren har Mejans avgångsutställningar varit genomarbetade och av imponerande kvalitet. Så också årets upplaga. Det är viktigt. Inte bara för att det ur ett publikperspektiv är mycket roligare att se en fungerande helhet, utan också för att det utåtriktade arbete som särskilt en samlingsutställning innebär är väsentligt för konstnärer på väg ut i yrkeslivet. En schysst avgångsutställning visar helt enkelt att utbildningen fungerar.
Årets kull av masterstudenter är därtill ovanligt jämn, och flertalet bottnar tydligt i sina konstnärliga uttryck. Studenterna tycks också samspelta och utställningen saknar helt den kamp om utrymme som ofta karakteriserar konsthögskolornas avgångsutställningar, snarare arbetar de deltagande verken tillsammans i en gemensam framåtrörelse. Till och med färgerna som dyker upp i de målade bidragen är relativt enhetliga. Kanske, men bara kanske, hade det funnits rum för lite fler sprakande kontraster.
I vår urspårade samtid har stora delar av konstvärlden retirerat mot det introspektiva, och den tendensen syns även bland studenterna. De stora och tydligt politiska gesterna är till största delen frånvarande, och många söker ämnen som finns nära till hands, i eller i anknytning till den egna intimsfären – minnen, familjehistorier och så vidare.
Ändå bjuder utställningen på ett rikt utbud av uttryck och teman. Ukrainakriget får exempelvis en förhållandevis lågmäld men mycket effektiv gestalt i Anastasiia Paskos verk. Konstnären är själv flykting från kriget och ett av hennes verk består av en LED-skärm som i realtid återger krigslarm i Ukraina. Med en enkel grafik markeras flyglarm, strid i bebyggelse och artilleribeskjutning. I en animerad video har hon också återskapat en av barndomens lekplatser i ett bostadsområde, sannolikt en gång en lycklig plats, men i bearbetningen klinisk, tom och befriad från riktig funktion. Ett rörande verk.
Mer otippat rörande är Linnéa Cramers tvåkanaliga video ”Ghost Orchird”, som djupdyker i de åtråvärda orkidéernas mystiska värld. Först tänker jag att verket väl är inspirerat av Charlie Kaufmans fantastiska manus till filmen ”Adaptation”, där jakten på en sällsynt orkidé är drivande. Men efter någon minut är jag helt förlorad i Cramers lyhörda klippning, som suggestivt och rytmiskt lyfter fram den lilla blommans förmåga att väcka mänskligt begär.
En liknande blick och förmåga att lyfta det oansenliga har för övrigt flera av kullens målande konstnärer, exempelvis Sofia Andersson, som med mjuka oljor fångar små delar av djärvt beskurna landskap. Eller för den delen Simon Dahlgren Strååt, som låter arkitektoniska detaljer och vardagsföremål växa till något självständigt och främmande. Eller Ebba Birkflos egenartade blandning av gesso och kulspetspenna.
Årets masterutställning har på grund av fjolårets brand inte tillgång till den imposanta Nikehallen innanför Konstakademiens entré. Där brukar annars några rumsligt utmanande verk placeras. Den här gången är de mer genomgående inplacerade i helheten.
De rumsliga interventionerna är överlag försiktiga, men bär viss pregnans. Johan Lundborgs kolonnlika vertikala träskulptur ”System” är exempelvis snyggt placerad mitt i ett valv. Och Rosa Abdalle låter fint en video på en liten skärm, med ett uppläst brev till en saknad mormor eller liknande, växa till en textilklädd struktur. Den skapar ett oansenligt gömsle eller rum i rummet, som en reva av ett minne.
Rummet får också en skjuts av att både Freddy Houndekindo och Joar Torbiörnsson kompletterar sina verk i keramik respektive måleri och ready-mades med performace, som återkommer under hela utställningsperioden. Den förstnämndas dansare rör sig tyst i skärningspunkten mellan våld och omsorg, och blir ett fint sammanbindande inslag mellan verken.
Utnyttjar rummet gör också Neil Bhats rätt magnifika ”Archive of erased drawings” – eleganta rader av närmast monokroma pappersark som klättrar högt upp på väggen i den lilla men höga Tengbomhallen.
Bhat har i all enkelhet raderat sin teckningsproduktion från de senaste åren, i ett kretslopp av tillblivelse och ruin. Ett etablerat grepp, visserligen, men känsligt tillämpat. En del teckningar har heller inte låtit sig raderas på grund av bland annat oljespill i ateljén, som gjort bilderna beständiga. Och eftersom premissen är att bevara papperet har flera genomarbetade bilder blivit kvar som bleka minnen. En snygg presentation och en kraftfull utsaga om minnets funktion. Falnande men med en paradoxal drift mot det eviga.
Just minnet är för övrigt ett ämne som återkommer i flera verk även på konsthallen Marabouparken, där årets kandidatstudenter ger en spretigare men ändå relativt sammanhållen lägesrapport.
Tillslaget är av givna skäl mer sökande, och många kandidater förhåller sig på en gång aktivt och prövande till konsthistoriska förebilder. Här finns spår av såväl guldåldersmåleri som Joseph Beuys och nutida namn som Martina Müntzing. Dessutom en rejäl skopa av det Supermarketlika sväng som de mer balanserade masterstudenterna inte tillåter sig.
Några verk och uttryck känns redan nu helt färdiga, i synnerhet Hilda Flygares helhetsgrepp om flytten av Kiruna. Först i en vindlande vepa som på en kurvig metallställning visar dubbelexponerade fotografier från omgivningarna, med de dubbla bildlagren som en vagt hotande känsla i det vackra landskapet. I ett andra steg i en video som rått och roligt redogör för besvikelsen när den omskrivna kyrkoflyttens euforiska sken följdes av nyheten om att ytterligare stora delar av den gamla staden ska slukas av gruvan. En guldklädd Carola som käckt sjunger kyrkans lov i en torgshow blir ett järtecken. En bra bearbetning av en aktuell fråga.
De övriga kandidaterna är på god väg. Om två år är jag säker på att de levererar samma kompetenta helhet som masterstudenterna. Mejan håller greppet som Sveriges ledande konsthögskola.
Läs mer: Knytkalas på Konstakademien med masterstudenterna 2025
Läs mer om konst på dn.se
