Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Efter de havererade fredsförhandlingarna i Islamabad kvarstår en huvudfråga i konflikten: Varför gick USA med i ett krig mot Iran som Israel sedan länge planerat men som supermakten i åratal vägrat att delta i?
Frågan är komplicerad, men ett svar erbjuder teorin om grupptänkande (groupthink) som lanserades 1972 av psykologen Irving Janis. Den är applicerbar på en samling beslutsfattare som vill minimera interna konflikter och i ivern att komma överens bortser från alla motargument och negativa konsekvenser av en viss handlingslinje. Dynamiken i en grupp av likasinnade leder enligt Janis till konformism som inverkar menligt på deltagarnas tänkande och verklighetsomdöme.
Teorin föll mig i minnet vid läsningen av en högintressant artikel om upptakten till Irankriget av journalisterna Maggie Haberman och Jonathan Swan (New York Times 7/4). De utkommer inom kort med boken ”Regime change”, en granskning av Donald Trumps ”kejserliga presidentskap” som bygger på cirka 1 000 intervjuer. Artikeln ger en försmak av vad som komma skall och är en detaljerad redogörelse för hur beslutet att gå i krig tillkom, vilka som deltog på mötena och till och med var de satt under diskussionerna.
Premiärministern deltog själv vid ett möte i Trumps innersta krets i Vita husets ”situation room”, unikt för en utländsk ledare
Två saker sticker ut i reportaget. En är att Benjamin Netanyahu spelade en stor, och kanske avgörande, roll för beslutet. Premiärministern deltog själv vid ett möte i Trumps innersta krets i Vita husets ”situation room”, unikt för en utländsk ledare. Med bistånd av israeliska militärer på länk argumenterade han för att kriget var både nödvändigt och ofrånkomligt. Förre utrikesministern John Kerry avslöjade nyligen att Netanyahu försökte få med tre tidigare presidenter på samma vågspel utan att lyckas. George Bush junior, Barack Obama och Joe Biden sade alla nej, men Trump tyckte att krigsplanen lät bra. En gemensam attack skulle bli en snabb affär à la Venezuela, trodde han.
För det andra är det notabelt hur få av Trumps närmaste medarbetare som öppet vågade motsätta sig ett beslut som de förstod att presidenten redan hade fattat. Den ende som tydligt argumenterade emot var vicepresidenten JD Vance, som varnade för att ett krig kunde orsaka regionalt kaos och splittra Trumps Magakoalition. Men även Vance betonade att han skulle stödja sin president vad denne än beslutade. Övriga skeptiker anpassade sig till chefen.
Ett tragiskt exempel på vådan av konformt tänkande i krigstider är beslutet att sända amerikanska marktrupper till Vietnam i mitten av 1960-talet. Bland Lyndon Johnsons närmaste medarbetare, topparna i UD och i militärledningen fanns det inför beslutet en bedövande enighet om att marktrupper behövdes för att staga upp regimen i Sydvietnam och förhindra ett kommunistiskt maktövertagande. Även Johnson kom fram till att det var nödvändigt.
Som mest fanns det över 540 000 amerikaner i Sydasiens djungler, och trots det avgick motståndaren med segern
En av de få som internt opponerade sig mot eskaleringen var George Ball, kabinettssekreterare under Kennedy och Johnson som bestämt avrådde och påminde om hur fransmännen trots ständiga förstärkningar led ett katastrofalt nederlag vid Dien Bien Phu 1954. Ball förutspådde att ett markkrig inte gick att vinna ens om USA insatte uppemot 300 000 soldater. I sak fick han rätt, utom på en punkt: som mest fanns det över 540 000 amerikaner i Sydasiens djungler, och trots det avgick motståndaren med segern.
Den nuvarande överbefälhavaren klarade sig undan tjänstgöring i Vietnam och verkar inte ha dragit lärdom av den svidande förlusten. I mullornas Iran är grupptänkandet bland de styrande inbyggt i systemet och dessutom genomsyrat av religiös fundamentalism. Det är ännu ett hinder för möjligheterna att nå en bestående fredslösning i regionen.
Läs mer:
Amjad Iraqi: Kommer kaos på andra sidan gränsen garantera Israels säkerhet?
