Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Som liberal europé hör det inte längre till vanligheterna att dansa i politisk eufori. Bara att lyckas stå upprätt utan att vackla omkull kan kännas som en bedrift, när tidsandan tilldelar en spark efter spark i magen.
Därför var det kanske inte så konstigt att en del tog tillfället i akt häromveckan, när ungrarna äntligen röstat bort Viktor Orbán från makten. Glädjeyran var påtaglig. När valvinnaren, Péter Magyar, avbröts av att åhörarna började skandera ”Europa, Europa, Europa” var gåshuden ett faktum.
Nu när dammet lagt sig har både euforin och gåshuden börjat ifrågasättas. I Göteborgs-Posten (16/4) kritiserar Hynek Pallas ”halleluja-narrativet” att ”Magyar just har besegrat draken”. Timbroredaktören och DN-kolumnisten Andreas Johansson Heinö påminner i sitt veckobrev om att skillnaden mellan Magyar och Orbán rent sakpolitiskt är liten.
Men Orbáns valförlust handlar inte bara om sakpolitiken. Eller ens om Ungern. Utan om att liberalismen fått åtminstone en liten respit ifrån just den där tidsandan, som annars sparkar även på den som ligger ned och kippar efter luft.
För tidsandans drivande krafter må ikläda sig en prydlig konservatism. Men under den polerade ytan är de i själva verket rasande reaktionära rebeller.
Orbáns valförlust handlar inte bara om sakpolitiken. Eller ens om Ungern. Utan om att liberalismen fått åtminstone en liten respit ifrån just den där tidsandan.
Det handlar alltså inte om något slags ”verklighetens folk”, med falukorven eller Maga-kepsen i högsta hugg. Vad jag syftar på är en ny höger som varken är särskilt folklig eller populistisk, utan elitistisk, och som Orbán i drygt 15 år hjälpt att odla och sprida sina nätverk och idéer. Kärnbudskapet? Att hela den västerländska civilisationen kommer att gå under om inte politiken slår in på en djupt konservativ och kristen väg.
Huvudnamnen här är Patrick Deneen (professor i politisk teori vid universitetet i Notre Dame i Indiana), Adrian Vermuele (juridikprofessor vid Harvard) och R R Reno (teologie doktor från Yale). Doldisen Gladden Pappin (disputerad i politisk teori vid Harvard) framstår som spindeln i det Trump-Orbánska nätet, med sitt toppjobb i den ungerska statsapparaten.
Bland annat har han flugit med Orbán i dennes privata plan till Washington, för att tillsammans besöka vicepresident JD Vances hem. Där diskuterade de sina farhågor om kristendomens förestående undergång på kontinenten (The Atlantic 6/4).
Här snackar vi alltså inte om kepsar, utan glasögonförsedda akademiker i tweed. Och för den skull är de ingalunda harmlösa. De rundar bara folket och går rakt på makthavarna, ofta med hjälp av sociala medier. Så har de värvat potentiella presidenter, som Vance. Men även unga debattörer i högersfären och inte minst sina studenter, som sedan i egenskap av domare eller präster får direkt makt över individens rättigheter och religion i vardagen. Detta reella inflytande för till synes obskyra idéer har statsvetaren Laura Field beskrivit utförligt i boken ”Furious minds” (2025).
Det vanligaste namnet för denna inriktning är postliberalism. Men egentligen är det en rätt vilseledande term, som även innefattar brittiska Labourpolitiker och radikala vänsterfilosofer som Wendy Brown.
Katolsk integralism är en mer träffande beteckning. I boken ”All the kingdoms of the world” (2023) beskriver filosofiprofessorn Kevin Vallier denna lära som en religiös antiliberalism. Integrationen som den eftersträvar mellan den världsliga och andliga makten vänder sig ju mot liberalismens kärna: religionsfriheten och statens tolerans för olika uppfattningar om det goda livet.
I praktiken talar vi alltså om en ordning där judar, muslimer och andra icke-kristna diskrimineras eller rentav förföljs för sin tro. Kanske ska inte ens protestanter få vara fullvärdiga medborgare. Och staten ska styras av en katolsk monark i stället för av folkvalda representanter.
I praktiken talar vi alltså om en ordning där judar, muslimer och andra icke-kristna diskrimineras eller rentav förföljs för sin tro.
Till saken hör att Deneen, Vermeule och Reno – precis som Vance – är katolska konvertiter. Och precis som talesättet lyder tycks de i egenskap av detta också vilja vara mer katolska än påven själv. Bokstavligt talat.
I alla fall är det knappast någon slump att Trumpregimen startat storbråk med påven just nu, samtidigt som Vance försökt få Orbán omvald i Ungern. För påven har inte bara kritiserat Trumps krig i Iran och vägrat återvända till hemlandet USA för att fira dess 250-årsjubileum i sommar. Han har också börjat ta krafttag mot just den katolska integralismen. I höstas varnade till exempel hans sändebud i USA – kardinal Christophe Pierre – explicit för Deneen, Vermuele och Reno och deras integralistiska projekt, i anförandet ”Woke culture and postliberalism”.
Kanske har vi en tid av allt hätskare religionsstrider framför oss i politiken. Inom katolicismen – och inom Maga-rörelsen, mellan katoliker som Vance och evangelikala antikatoliker som krigsminister Pete Hegseth.
Men just nu kan liberaler allt unna sig en liten segerdans. Än kan vi i alla fall skratta åt Gladden Pappins galnaste profetia (The Atlantic 6/4): att Trump skulle upplösa kongressen, varpå påven skulle smörja Melania Trump, som är katolik, till drottning över USA.
Läs mer:
Gina Gustavsson: Svenska hem är så perfekta att gäster inte längre passar in
