Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Lang Lang
Pianomusik av Mozart, Beethoven, Albeniz, Granados, Liszt
Scen: Konserthuset, Stockholm
Han har, tillsammans med Yuja Wang, dominerat hela 2000-talets globala pianoscen. En gång var de två exotiska underbarn från Kina som fick sin skolning finputsad i USA, av samma lärare – Gary Graffman. Men Lang Lang blev något mer än en suverän artist och pianist.
I dag är han den universella symbolen för klassisk musik; gärna i sällskap med popartister, filmstjärnor och modedesigners. Lang Lang inviger olympiska spel, hälsar på i Vita huset och Vatikanen – men också i skolor världen över. På Youtube och i läroböcker finns hans tutorials i allt från legatospel till ”Für Elise”.
Nu gästar Lang Lang Konserthuset i Stockholm för första gången på tio år, det svenska stoppet på en årslång turné. Nästa vår kommer han att erbjuda exakt samma program i en annan världsdel.
Först ett glatt Mozart-rondo, välkänt bland mången pianoamatör. Därpå Beethovens maffiga ”Pathétique”, följd av densammes esoteriska finsmakarsonat opus 110. Efter paus färgstarkt spanskt av märket Albéniz, toppat av en übervirtuost virvlande tarantella av Liszt.
Ett sedan länge utsålt Konserthus, med påfallande många barn i stora salen, tjöt av upphetsad tacksamhet. Men helt ljudlös under två timmars pianospel – Lang Lang kan domptera en publik också med tystnad.
Annars är de stora åtbörderna hans sceniska signum. Den blixtsnabbt växlande dynamiken karaktäriserar hans spel: ofta raffinerat, ibland maniererat. Beethovens sonat ”Pathétique” rivstartade efter uppvärmning som ett tungt motorcykelgäng, accentuerad med kraftfulla smällar i vänsterhanden. Som kontrast till Lang Langs praktfullt dundrande fortissimon hörs hans nästan pimpinätta pianissimon.
Här har vi den excentriske Beethoven tolkad genom ett annat excentriskt temperament. Den sena sonaten i Ass-dur, med sina många stämningsväxlingar, ter sig naturlig för Lang Langs föga klassiska estetik.
Hans högt drivna virtuositet fick sitt utlopp i Franz Liszts karnevaliskt galna tarantella, men också hos den lika tekniskt krävande Isaac Albéniz spanska danser.
Läs mer om musik och alla texter av Camilla Lundberg
