Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
I Ukraina får 86 procent av invånarna sina nyheter huvudsakligen genom sociala medier. 37 procent uteslutande på det sättet.
Så var det inte före kriget.
Oberoende, mindre redaktioner sänder på Youtube inför en publik som i vissa fall har tiofaldigats.
Snabba uppdateringar får man genom sociala medieappen Telegram, då inte främst från journalistiska källor utan från enskilda individer och organisationer, från bloggare och analytiker, från verkliga eller självutnämnda experter.
Det har inte bara med allmänt förändrade medievanor att göra – när Ryssland inledde den fullskaliga invasionen 2022 centraliserades de sex stora tv-kanalernas nyhetssändningar och började samproduceras. Förändringen infördes samtidigt som krigslagarna och motiverades med att man ville begränsa spridningen av desinformation.
Redan efter några månader höjdes röster för att det nog var dags att släppa ”telemaraton”-sändningarna, som de kallas, och återgå till ett pluralistiskt tv-utbud. Tittarsiffrorna störtdök. Först efter två år återgick public service-bolaget Suspilne till egna nyhetssändningar, men i övrigt kvarstår ordningen.
EU-kommissionen uppmanade i en sträng rapport 2024 Ukrainas regering att släppa tyglarna; kritik som framförts även av organisationer som Reportrar utan gränser. Men regeringen står fast vid modellen.
Oberoende journalister använder ord som ”skamligt” och tycker att tv-kontrollen är pinsam för Ukraina
Ukrainarna skakar på huvudet, många liknar sändningarna vid en sorts statspropaganda.
Oberoende, undersökande journalister jag talar med använder ord som ”skamligt” och tycker att tv-kontrollen är pinsam för Ukraina – som vill kvala in i EU och visa hög svansföring som demokrati. Många reportrar med höga ambitioner arbetar under ekonomiskt svåra och fysiskt livsfarliga förhållanden. De svär över att stöd som den grävande journalistiken är i trängande behov av i stället läggs på ”telemaraton” – som nyligen fick utökade statsanslag.
Men oavsett om ”telemaraton”-modellen skulle upphöra nu eller blir kvar kriget ut, är det osannolikt att människors medievanor återgår till vad som var. Förtroende och relationer med en publik tar tid att bygga upp, men är lätta att rasera.
I Ukraina är medvetenheten om förekomsten av rysk desinformation hög. Men folk vet också att inte lita blint på den ukrainska regeringens budskap – de vill ha andra källor, och de söker dem överallt.
För att se vad som väntar kan man kasta ett öga mot Polen och Ungern, där nya regeringar står inför utmaningen att återskapa självständiga, fria medier efter många år med ledare som krävt deras lojalitet. Det är ingen lätt manöver, och en process som inte bara handlar om hur arbetet leds och bedrivs på redaktionerna, utan om publiken. Den har ofta fragmenterats under den tid som gått, antingen genom sina politiska åsikter eller av demografiska faktorer. Alla hittar nya kanaler att lita på, andra vägar till information.
För Ukraina kan det betyda att den enighet och sammanhållning regeringen avsåg med att slå samman tv-sändningarna i förlängningen slår tillbaka och får motsatt effekt.
Läs mer:
Nu ska Orbáns ”lögnfabriker” rivas – kommer det att lyckas?
I Polen blev public service en propagandakanal – går det att vända utvecklingen?
Polsk journalist: ”Jag blev farlig att arbeta nära”
