Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Otoniya J Okot Bitek
”Vi var gnistan”
Wahlström & Widstrand, 223 sidor
Du vill ha en karta över alla platser där vi har varit. Du vill veta vart vi tog vägen och var vi gjorde det vi gjorde, visst vill du?
Så inleds kanadensiska Otoniya J Okot Biteks ”Vi var gnistan”. Född i Kenya, föräldrarna från Uganda, har Okot Bitek gett sig själv det svåra uppdraget att ”inte exploatera den levda erfarenheten” av de många ugandiska barn som kidnappades av Herrens motståndsarmé i norra Uganda, för att indoktrineras att bli barnsoldater och rebeller. Rebellrörelsen var som mest aktiv från andra halvan av 1980-talet och en bit in på 2000-talet. Den var i strid med den ugandiska regimen, med både etniska och religiösa motiv för att rättfärdiga brutaliteten. Man siktade in sig på barn eftersom de ansågs lättare att manipulera och styra.
Det här är poeten Okot Biteks första roman, ett körverk av några överlevande kvinnor. Deras röster får eka, återkomma och liksom blöda genom texten. Ibland möts de, talar till varandra. Kvinnorna i romanen är fiktiva, men deras gestaltade erfarenheter bygger på många intervjuer med överlevare och en omfattande research. Och för att besvara den inledande frågan – jag vill veta, men också blunda inför de ohyggligheter just det här kriget medförde. Okot Bitek låter klokt nog inte läsaren komma undan. Efter läsningen – som gör så ont – infinner sig en känsla av att inte ha vänt bort blicken, utan att ha lyssnat och sett brottstycken av det som de här flickorna tvingades att utstå.
Och de är inte namnlösa. Helen, Miriam, Maggie, Susannah, Josephine och Lucia ger olika vittnesmål om hur de fördes bort och hur de återvände. De kommer tillbaka till ett liv i osäkerhet och möts ofta av misstro från omgivningen – de är ju rebeller.
Eftersom en av strategierna från ledarna i Herrens motståndsarmé var att avpersonalisera och döpa om barnen, är de ”riktiga” namnen viktiga. Texten insisterar på att se individerna, personerna. De tvingades att vara barnsoldater, men var och en av dem kom ifrån en familj, en plats, med sitt eget namn, och sin släkts historia. Okot Bitek visar även hur pojkarna och de unga männen drabbas, men textens främsta ärende är att skriva fram de specifika öden som flickorna mötte. Jag tänker på likheterna med ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” av Svetlana Aleksijevitj. Men Bitek komponerar sin text till en roman, tar sig fiktiva friheter. Ibland måste texten bli ett ”vi”, som i Julie Otsukas ”Vi kom över havet”. Det blir uppfordrande och mäktigt, för ”vi” rymmer också alla de som inte får ett namn, de som inte överlevde.
I romanen varvas närmast dokumentära rapporter med folksagor och myter från trakten. Den här kombinationen håller läsaren i ett järngrepp. Sagans grymheter, där troll rövar bort barn, eller ålmalar lockar apor i dödsfällor, kan inte trösta läsaren med att det bara är påhitt, för på nästa sida kommer vittnesmålen från de barn som faktiskt kidnappades, misshandlades, ibland till döds, våldtogs. De som själva tvingades att misshandla, döda.
Men där finns också flickornas liv före kidnappningen. Studier, framtidsdrömmar. Helen är 16 år och går 1996 i den katolska skolan St. Mary’s. Just den här dagen är fri från lektioner, den efterlängtade filmvisningen blir inställd. När rebellerna kommer på natten för de under vapenhot med sig 139 skolflickor. Syster Rakele bönfaller befälhavaren, och hon får senare med sig 109 av skolflickorna hem. Men 30 blir kvar. Helen är en av dem.
12-åriga Lucia får instruera läsaren i hur man tar hand om sin AK-47:a. Att man ska hantera den som en kroppsdel, och den väger som en baby på höften. Och barn föds under fångenskapen, de kan bli något att leva vidare för, trots de grymma omständigheterna för deras tillblivelse.
Nej, Okot Bitek har inte exploaterat erfarenheterna, utan levandegjort det fasansfulla i en litterär form som förmår att bära tyngden av sitt ärende.
Läs fler texter av Kristina Lindquist och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
