De väller in genom Damaskusporten, ingången till den muslimska delen av Gamla stan i Jerusalem. Strömmen av vitklädda människor med israeliska flaggor, trummor och automatvapen tycks aldrig sina. En del av dem stannar vid de israeliska soldaterna som vaktar intill entrén, de tackar för deras tjänstgöring, dansar för dem, ber att få lyfta dem på sina axlar.
Det är ”Jerusalemdagen”. En israelisk högtid som firas till minne av ”återföreningen av Jerusalem” efter sexdagarskriget 1967 – eller ockuperingen av östra Jerusalem, som de flesta skulle kalla det.
Dagen firas på olika sätt, men extremisternas favoritdel är den så kallade ”flaggmarschen”. Då marscherar de med sina flaggor en sträcka på flera kilometer, innan de svänger ner till Damaskusporten.
– Jag ser Jerusalemdagen som ett bevis på att en del israeler inte hör hemma här. Detta är en helig, välkomnande och gästvänlig stad och de bevisar med sitt beteende att de inte passar in, säger en palestinsk hotellägare som tittar på när polisen ställer ut kravallstaket inför marschen.
Redan före lunch beordrar israelisk polis alla butiksägare och krögare i Gamla stan att stänga sina verksamheter. Alla som driver affärer i kärnan av Jerusalem är palestinier och polisen uppger att det är för deras egen säkerhet. Jerusalemdagen passerar sällan utan våldsamma inslag.
– Ni brukar ju sitta här och dricka kaffe såhär dags, säger Rimon.
Han driver ett kafé alldeles innanför Damaskusporten och känner igen mig från tidigare Jerusalemdagar. Rimon har rätt. Vanligtvis brukar butikerna inte behöva stänga förrän vid 14-tiden.
– De förstör så mycket. Jag har försökt vira in mina hänglås i plast, annars trycker de in träbitar i dem, säger han.
Unga israeliska män och i många fall småpojkar är redan på plats. De spottar på palestinier som inte redan har låst in sig, sjunger om att bränna ner byar och försöker provocera fotografer genom att hålla händerna för deras kameror. En israelisk reporter blir attackerad och får kämpa för att hålla i sin telefon när tiotals ynglingar rycker i den.
– Jag brukar aldrig vara här, men jag följde med mina vänner, säger Izzy.
Han är 19 år och betraktar sina kompisar som står en bit bort och muckar med israeliska fredsaktivister.
– Egentligen tycker jag inte att det här är ett bra firande. Det är provokativt. Men jag önskar att världen kunde förstå hur vi israeler har det. Araber utför terrordåd mot oss varje månad, säger han.
Rättfärdigar det att dina vänner sjunger ”död åt araber” därborta?
– Nej, såklart inte. Jag sa ju att jag tycker att det är onödigt.
En av vännerna kommer fram till oss och vrålar att Izzy snart ska göra lumpen, i ett specialförband.
– Han ska skjuta ihjäl barn! vrålar kompisen.
Izzy suckar. Han vill inte skjuta ihjäl några barn. Däremot tycker han det känns viktigt att göra militärtjänstgöring. Han stör sig på alla ultraortodoxa som vägrar göra det. Därför kommer han att rösta på Naftali Bennett till premiärminister i höstens val. Bennett har precis gått ihop med oppositionsledaren Yair Lapid för att avsätta Netanyahu.
– De ultraortodoxa förstör landet. ”Bibi” kan inte stoppa dem, säger Izzy.
– Bibi är kung! ropar hans kompis.
Om man spetsar öronen denna Jerusalemdag så hör man inte bara rasistiska glåpord och hyllningar till Benjamin Netanyahu och staten Israel. Man hör också att det finns en splittring inom den israeliska högern.
Innan jag hinner ställa fler frågor om det blir jag med enorm kraft utknuffad från Gamla stan av en israelisk soldat. Alla journalister tvingas lämna, medan de unga männen och pojkarna som slåss och bråkar får stanna kvar. De hånar oss när vi tvingas ut, tillsammans med alla de hundratals aktivister från palestinsk-israeliska organisationen Standing together. De var på plats för att ställa sig emellan högerextrema och palestinska civila.
Utanför porten står polisens internationella talesperson Dean Elsdunne. Vi har träffats många gånger förut.
– Det viktigaste för oss är din säkerhet. Du är inte säker om din närvaro provocerar andra, säger han och ger mig en sträng blick.
På stentrapporna som omgärdar Damaskusporten samlas fler och fler israeler. Många av dem är ultraortodoxa ungdomar med Bibelcitat på sina t-shirts. Andra har engelska tryck.
”Såklart räknas din åsikt. Men inte för mig”, står det till exempel på en rödhårig pojkes tröja. Jag noterar honom eftersom han visar långfingret.
En grupp israeler vecklar ut en banderoll. Texten ”Det här är inte al-Aqsa – Det här är Tempelberget” får folk att jubla så det slår lock för öronen.
Efter ett par timmar får vi gå in i Gamla stan igen. Vi anländer till pågående vandalisering och småpojkar som går loss med extremistiska klistermärken: ”Alla terrorister ska dö.” ”Vårt Jerusalem för evigt”.
Det sparkas på dörrar, palestinska butiksskyltar dras ner, det spottas på ett tomt grönsaksstånd.
Polis och militär står lugnt i olika hörn och betraktar infernot.
Varför gör ni inget när de vandaliserar butiker?
– Vad menar du? säger en polis.
De sätter upp klistermärken över hela den där porten?
– Det är inte vandalisering. Det är israeliska klistermärken.
I en trång gränd ägnar sig en grupp pojkar i mellanstadieålder åt att sparka och slå på en palestinsk dörr. När DN filmar dem kommer en vakt fram.
– Du får inte filma dem, de är barn.
Varför säger ni inte till dem att sluta?
– Det är inte vårt jobb, det får du ta med polisen.
En grupp män drar förbi och väser åt mig.
– Hora! Sluta filma din hora! säger de på engelska, men med det arabiska ordet för ”hora”.
Vakten ler mot mig.
Eftersom situationen börjar kännas mer än lovligt hotfull beger vi oss tillbaka till platsen där soldater står positionerade. När en av dem börjar sjunga med i extremisternas skanderande och två andra sätter sig på demonstranternas axlar för att vara med och dansa känns dock inte denna plats så värst säker heller.
Då dyker polistalesmannen Dean Elsdunne upp igen.
– Vi har redan gripit 13 personer för olika incidenter, men tiotusentals deltar. Generellt är detta en glädjens dag, säger han.
Varför ingriper ni inte när folk vandaliserar här?
– Du menar att du inte har SETT oss ingripa. Alla klistermärken kommer att tas ner. Allt kommer städas upp. Vi har filmkameror som dokumenterar allt. Det här är en folkfest. De få saker som du och jag har sett handlar om individer som inte har blivit uppfostrade ordentligt.
Vi lämnar Gamla stan samtidigt som polisminister Itamar Ben-Gvir anländer. Han vinkar och ler till folkmassan. Tidigare under dagen har han stått utanför al-Aqsa-moskén och sagt att Tempelberget numera är helt israeliskt igen.
