Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
När den 70-åriga fågelskådaren Leo Schilperoord bordade kryssningsfartyget MV Hondius i Ushuaia i Argentina den första april i år visste han inte att ett dödligt virus förökade sig i hans organ. Virala infektioner märks inte förrän den inflammatoriska processen har dragit igång eller när värdens vävnad har börjat lida större skador – under inkubationstiden lever man i lycklig ovisshet om sitt öde. Inom någon vecka skulle dock viruset orsaka först hans död, och sedan några av hans medresenärers, bland annat hans hustru Mirjams. Världen skulle vakna till en skrämmande nyhet – bevittnar vi början av en ny pandemi?
Lyckligtvis är det väldigt, väldigt osannolikt att just detta utbrott ska orsaka en covid-liknande global episod. WHO har gått ut och sagt att risken för en pandemi är låg, svenska Folkhälsomyndigheten gör samma bedömning. Orsakerna är flera: viruset är inte lika smittsamt som sars-cov2 och det WHO- och ECDC-ledda smittskyddsarbetet är väldigt gediget. Fartygspassagerare sätts i karantän, smittspårning pågår, testning utförs. Min gissning är att det inom några veckor inte kommer att uppstå några nya fall relaterade till utbrottet på MV Hondius.
Men det är intressant att reflektera över hur pandemier uppkommer, särskilt eftersom hantavirus betraktas som potentiella framtida pandemihot.
Fågelskådaren Schilperoord, patient zero på MV Hondius, hade med all sannolikhet infekterats innan han bordade fartyget. Han och hans fru befann sig på en flera månader lång rundresa i Sydamerika. Andesviruset – den speciella variant av hantavirus som är ansvarig för detta utbrott – cirkulerar bland gnagare i regionen. Människor blir främst smittade av att komma i kontakt med spillning från djur, och sedan kan viruset smitta människa-till-människa vid nära kontakt. Men smittsamheten är inte alls lika hög som för covid. Argentinska myndigheter misstänker att Schilperoord drog på sig viruset när han besökte en soptipp i jakt på en ovanlig fågel – en plats där gnagare frodas – men det är svårt att veta exakt.
Zoonotiska virus, det vill säga sådana som likt hantavirus hoppar mellan människor och djur, tillhör de mikrober som kan orsaka en global pandemi. Det är för att det oftast saknas immunitet mot dessa mikrober i befolkningen (de cirkulerar ju främst bland djur). Hur kan då ett virus gå från att cirkulera bland gnagare och fladdermöss till att plötsligt spridas bland människor? Svaret är: genetiska förändringar.
Historiskt sett finns det flera exempel på hur mikrober har plockat upp genetiska förändringar och plötsligt orsakat stora utbrott hos människor. Pestbakterien Yersinia pestis var från början bara ett problem för gnagare på den asiatiska stäppen. Genom att plocka upp ett par gener här och var fick den plötsligt letala superkrafter – en ökad förmåga att spridas via loppor, en ny potential att orsaka kraftiga blödningar i värddjur – och vipps så hade mänskligheten digerdöden på halsen. Vidare kan det nämnas att både HIV-1 och HIV-2 med största sannolikhet härstammar från apviruset SIV – kanske korsade de artbarriären när apjägare handhade blodig slakt av sjuka djur under osanitära förhållanden.
Vi känner alla till sars-cov2; ett virus som antingen plockade upp mutationer i det vilda och började smitta människor emellan, eller möjligen anpassades genetiskt till mänskliga celler i ett labb och råkade läcka. Även det nya ebolautbrottet i Kongo-Kinshasa och Uganda, av den ovanligare Bundibugyo-varianten som det saknas vacciner mot, har sannolikt zoonotiskt ursprung.
Men det är inte en enstaka mutation som krävs för att hantaviruset ska gå från att vara i första hand ett virus som smittar gnagare till att bli ett mänskligt gissel, det krävs en mer omfattande förändring av arvsmassan. Därför är det inte troligt att små utbrott – om man får kontroll över dem – kommer att orsaka globala hälsokriser; viruset hinner helt enkelt inte anpassa sig tillräckligt väl till mänsklig vävnad för att spridningen ska bli okontrollerad. Situationen är desto farligare i Kongo-Kinshasa, där ebolautbrottet har upptäckts sent, eventuellt på grund av nedskärningar i satsningar på global hälsa.
En osynlig trojansk häst, som man andas in när man fågelskådar, kan förvandla en lyxkryssning genom Sydatlanten till en dödsresa på Styx
Men, under ”rätt” omständigheter kan hantavirus bli mycket farliga. De är trots allt RNA-virus, och dessa muterar snabbare än DNA-virus. Vi vet också att virus har lättare för att samla på sig mutationer i immunnedsatta individer. Eftersom dessa personers immunförsvar inte kan rensa bort viruset har mikroben längre tid att anpassa sig till den mänskliga världen; det kan komma ut något mer smittsamt på andra sidan. Tillåter man Andesvirus – eller ebola för den delen – att cirkulera fritt i mänskliga populationer kan en mutant uppstå som orsakar en pandemi.
Det är därför viktigt att vi ägnar oss åt virusövervakning och etablerat smittskyddsarbete. Men i slutändan är utbrottet ombord MV Hondius en skarp påminnelse om en obehaglig sanning: vår teknik, kunskap och rikedomar kan skydda oss, men inte separera oss från vår biologiska verklighet. En osynlig trojansk häst, som man andas in när man fågelskådar, kan förvandla en lyxkryssning genom Sydatlanten till en dödsresa på Styx. Odödlighet är än så länge fortfarande gudarnas privilegium.
Läs fler texter av Farshid Jalalvand.
