Spänning och samhällskritik förvaltas i Marion Brunets nya klimatdystopi för unga läsare

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Marion Brunets trilogi ”Ilos” marknadsförs som en klimatdystopi. Den utspelar sig år 2052 i ett Marseille till hälften dränkt av havet efter år av havsnivåhöjningar, tsunamier och jordbävningar. Nya febersjukdomar sprids från de råttor och myggor som frodas i de översvämmade hyreshusens varma vatten och möglande lägenheter. Klimatförändringarna har fört med sig allt hetare somrar och farligare stormar.

I denna grymma tillvaro försöker ett gäng föräldralösa ungdomar navigera mellan gott och ont. I centrum för den första delen står Nolane, en vacker fridykare som efter sin brors död tvingas hitta ett nytt sammanhang. Likt i den tidigare översatta romanen ”Grått hav” (2025) intresserar sig Brunet för gruppen som fenomen. Hur bildas en grupp? Hur hålls den samman? Vad kan den uppnå?

I ”Ilos” kommer Nolane snart att ingå i en tajt grupp på sju individer, som alla drivs av samma förakt för det klassamhälle som delar världen itu. Som en direkt konsekvens av miljökatastrofen har klyftorna mellan rika och fattiga förstärkts. Världens ultrarika fortsätter äta choklad i luftkonditionerade villor på säkert avstånd från havsbandet medan de urfattiga svälter, insjuknar och steks sönder av solen. Brunet öppnar läsarens ögon för det faktum att detta hänsynslöst splittrade samhälle är mer verklighet än dystopi. Medan vi mumsar choklad så hungrar, törstar och dör människor också 2026.

I sitt hemland Frankrike sägs Brunet skriva i Alexandre Dumas anda – en författare känd för sina underhållande men samtidigt socialt kritiska äventyrsromaner. Tempot i ”Ilos” är högt och späckat med spänningsförhöjande förflyttningar och våldsamma sammandrabbningar. Miljöerna är noggrant utmejslade och karaktärerna lika arketypiska som genuina. Det är svårt att inte bli förtjust i Nolane och hennes vänner.

Samtidigt kan jag inte låta bli att irritera mig på de utförliga beskrivningarna av de kvinnliga huvudpersonernas utseenden. Deras lemmar beskrivs ideligen med ord som solbrända, muskulösa, släta, fasta, atletiska. Jag kan inte bestämma mig för om blicken på dem är internaliserat manlig eller kanske bara fransk? Där är en stark och atletisk kvinnokropp i många sammanhang fortfarande ett uppror mot patriarkatet. I vissa passager har också en förnumstig vuxenröst smugit in smått konstlade visdomsord, vilka också de stör läsningen.

När Brunet vann Astrid Lindgren memorial award förra årets hoppades jag på en återkomst för millennieskiftets politiskt engagerade ungdomsbok. I ”Ilos” finns skildringar av aktivism som väcker mersmak. Del 2 kommer som tur är redan i höst.