Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag har inte varit hos frisören på länge och det syns. Det blekta, ljusa ersätts gradvis av något avgjort mer råttfärgat. Plötsligt en stark lust till linneplagg och surkål. Samlingen av korta kjolar skjuts längre och längre bak i garderoben.
Vem skulle jag vara om jag inte var blondin?
Åren mellan 20 och 30 har jag konsekvent blekt håret – ibland kritvitt, ibland så att det åtminstone kan passera för en ”naturlig hårfärg”, men aldrig så mörkt som utväxten faktiskt skvallrar om. Ibland tänker jag att jag ska ge upp och låta naturen ha sin gång. Att det inte är värt alla tusenlappar och timmar i frisörstolen. Men det är det ju. Jag älskar att vara blond. Jag vill inte växa ifrån det. Jag vet inte varför jag känner att det är något jag kanske borde lämna bakom mig bara för att jag passerat 30.
Det blonda signalerar egenskaper som jag nog egentligen saknar, men med hjälp av väteperoxid ändå kan ge sken av att besitta.
Medvetenheten om min egen utväxt gör att jag ser blondiner överallt. Men kanske är blondinen alltid överallt? Som ständig projektionsyta och ständigt kulturellt sorgebarn. En mytologisk gestalt lika åtrådd som utskälld, lika mäktig som maktlös. Både korkad och livsfarlig. Jag har velat åt något av det där, jag har velat göra det till mitt, antagligen just för att jag inte identifierat mig som särskilt korkad eller särskilt livsfarlig. Det blonda signalerar egenskaper som jag nog egentligen saknar, men med hjälp av väteperoxid ändå kan ge sken av att besitta.
En befriande sorglöshet, till exempel. Blondinerna i den aktuella realityserien ”Offline. Med Isa och Tilda” (Prime Video) visar upp den i överflöd.
20 år efter kultförklarade ”The simple life” med Paris Hilton och Nicole Richie har idén om en svensk version uppstått, och så har två Tiktok-tjejer från Stureplan raskt skickats till en bondgård utan sina mobiltelefoner. De skyfflar gödsel med Gucci-handväskan i armvecket, sprutar suggestivt mjölk från kons juver rakt in i sina gapande munnar. Öl har de aldrig druckit och en geting vet de knappt vad det är.
Hur är en blondin? Blåst, ytlig och sexfixerad. Men alltid glad!
Alla stereotyper är i ”Offline” helt intakta, som om ingenting hänt sedan ”Barbie girl”. Hur är en blondin? Blåst, ytlig och sexfixerad. Men alltid glad!
Influerarna Isa Östling och Tilda Törnqvist är blondiner på vilka det inte ställs några andra krav än att de ska bete sig just blont. I den snäva dramaturgin finns inget utrymme för överraskningar eller utsvävningar, de spelar sina roller till fulländning. Som hårfärgsfrände önskar man att de någon gång skulle tillåtas säga något utanför blondinens begränsade manus. Men här är blondinen närmast att betrakta som ett sagoväsen, med ett sagoväsens fasta uppsättning egenskaper, där den främsta är en rörande – vissa kanske skulle säga eggande – naivitet.
Den blekta huvudpersonen i friteatergruppen Hjärter fems kortlivade vårpjäs ”Blondinens historia” – som jag inte hann se, däremot med mitt specialintresse har närstuderat recensionerna av – verkar inte riktigt sorglös eller naiv. Snarare tom. Här tycks i stället blondinen vara ett kärl för företrädesvis män att fylla med vad män nu fyller blondiner med utanför de misogyna vitsarnas sfär. Livslust, ungdom, sexuell tillgänglighet.
Men vad finns egentligen under den vitskimrande peruken? Det kommer vi aldrig att få veta. Blondinen kan också vara en gåta, undflyende och oåtkomlig till sin natur, och därför kuslig eller rent av farlig.
Något liknande projiceras på den verkliga blondinen Sydney Sweeney. Hon är känd som skådespelare i ”Euphoria” och som modell i en jeansreklam där hennes ”good jeans” lät misstänkt mycket som ”good genes” – något som tolkades som en anspelning på idéer om rashygien.
Hennes blonda lockar och blottade byst har också mycket riktigt väckt en ganska obehaglig ”nature is healing”-reaktion hos den amerikanska högersfären. ”Äntligen ser kvinnor ut som kvinnor igen”, ungefär. Underförstått: ”till skillnad från alla icke-blonda, icke-kurviga, icke-vita kvinnor vi har behövt se på den här sidan av Marilyn Monroe.”
Det värsta är att Sydney Sweeney själv beter sig helt enligt blondinens manus. Hon varken bekräftar eller dementerar någon politisk tillhörighet eller position i kulturkriget, ens när självaste Donald Trump outar henne som registrerad republikan i sociala medier. Hon utstrålar ingenting annat än erotik. Hon envisas med att vara en gåta.
Frågan ekar genom historien och, mot alla odds, in i vår tid: Är blondinen människa?
Och så kan alla fortsätta projicera allt som människor alltid har projicerat på blondiner på henne, och så kan blondinen fortsätta att vara en symbol, ett sagoväsen, ett kärl. Men frågan ekar genom historien och, mot alla odds, in i vår tid: Är blondinen människa?
Min frisör sms:ar och erbjuder mig en tid i nästa vecka. Ja tack, svarar jag. Jag vill bli blondare än någonsin.
Läs mer:
Lucia Haag: Varför triggas killarna av en sminkblondin på vandringsleden?
