Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Presentbutiken är luftkonditionerad, tyst och ödslig.
Och jag har aldrig känt mig så gammal som här.
Allt är genomstajlat på nyöppnade Fotografiska i Berlin, insprängt i en ruin mitt i staden. Det som en gång var konstnärskollektivet Tacheles är nu ett internationellt kedjekoncept, som Waynes Coffee eller Ikea.
Jag tassar runt bland dyra fotoböcker och ryser.
Av platsen.
Jag har varit här förut. För trettio år sedan. På en plats som formade mig som människa.
Här, i det judiska lyxvaruhus som bombades under andra världskriget, skapade konstnärer efter murens fall Tacheles – Europas kanske mest kompromisslösa konstnärskollektiv.
Vi är flera gamla Erasmusvänner här i dag. Alla försöker hjälpa varandra att minnas.
Berlin, vårterminen 1996. Det gnisslande när S-Bahn-tåget stannade med ett ryck på Bahnhof Friedrichstraße och vi gick över den sandiga bakgården mot Tacheles enorma ruin.
Till höger reste sig Fernsehturm som en fallos över staden.
På gården fanns eldslukare, konstinstallationer och spontanteater.
Ingenting handlade om pengar. Allt handlade om att skapa – tillsammans.
Det fanns något vilt, som talade till det vilda vi alla har inom oss, i själen. Kanske var det här jag förstod den berusningen. Här kunde alla vara den de egentligen var – eller drömde om att vara.
Det var som att få plöja en ny fåra i jorden. Sin egen fåra.
Gentrifieringen hade redan inletts – vi var ju där.
Oj, vad jag önskar att jag mindes mer. Vad jag vill skriva att man själv var med och skapade allt det där. Men vi doppade bara tårna. Och kände oss så hemma.
Baren Zapata var mörk, rökig och fullständigt levande. Vi brukade köpa en back öl på en liten kiosk mitt emot och kånka dit. Ingen brydde sig. Zapata låg där presentbutiken är nu. Gentrifieringen hade redan inletts – vi var ju där.
Året efter köptes området upp av ett fastighetsbolag.
Resejournalisten Bobo Karlsson döpte träffande sitt Berlinkapitel i ”Urban safari” till ”Send in the clowns”. Konstnärerna och bohemerna gjorde stadsdelarna levande. Sedan kom fastighetsmagnaterna.
I Fotografiskas presentbutik tassar en turistande japansk kvinna med kameran över magen.
Ingenting här nu talar till det vilda i själen. Minnet av Zapatabaren sköljer över mig. Kanske är det det som får mig att känna mig så gammal. Så stum.
Nu plöjs nya fåror på annat håll i Berlin. Där det gränslösa är levande.
Jag har mer än doppat tårna där. För att få känna livet.
Läs mer:
n’Jonas förra kåseri: Sexton apotek på Södermalm. Noll i Hörnefors.
n’Jonas-klassikern: Vart tog potatislanden vägen?
Alla DN:s kåserier finns samlade här.















