I DN Kulturs artikelserie gräver skribenterna i sandstranden och skriver om livet vid vattenbrynet.
– Vad är det där? frågar min vän Tone och nickar indiskret mot den muskulöse mannens skrev.
– En kukring, svarar jag. Den ska se till att blodet stannar kvar i kuken och säkra ståndet när man ligger.
– Men han varken ligger med någon eller har stånd… Han går ju bara fram och tillbaka i vattenbrynet.
– Ja, jag vet inte. Du får väl fråga honom.
Scenen utspelar sig på en strand i Sitges, en katalansk kuststad som i decennier varit en magnet för homosexuella män från hela världen.
Här har det manliga badmodet flyttat fram sina positioner och på stranden verkar reglerna för hur en man får klä sig vara tillfälligt upphävda. Många är förstås helt nakna och badar så som gud skapat dem. För den som vill lämna lite mer åt fantasin finns ovan nämnda kukring och för den riktigt pryde återstår ett tredje alternativ: små, tajta speedos.
Den här sommardagen för fjorton år sedan tillhör jag och mina vänner en påpälsad kategori. Våra badshorts har både längd och ledig passform – bikinin är rumsren. Men något blir väldigt tydligt: det är omöjligt att inte drabbas av hur fria våra strandgrannar tycks känna sig.
Här föds en dröm om att också bli fri. Jag har självinsikt nog att begripa att jag aldrig kommer bli så frisläppt att jag går runt helt naken bland folk. Men jag kan bli en speedosperson. Jag ska bli en speedosperson.
Vi lämnar Sitges när Tone simmar in i en använd kondom.
Nästföljande sommar köper jag mitt första par speedos, lyckligt ovetandes om att jag just klivit in i ett långt, giftigt förhållande.
Under resan till de joniska öarna känns allt perfekt: badbyxorna sitter som en smäck och jag behöver inte längre vara killen som rullar upp shortsen så där fånigt när jag lapar sol. Problem uppstår först när jag är tillbaka på svensk mark och det är dags att följa med några bekanta på en tur till skärgården. Nu framstår min nya, vråltajta lille vän plötsligt som helt omöjlig att introducera i möblerade rum.
Det godtyckligt möblerade rummet Sverige.
Med åren blir det alltmer uppenbart att jag inte har det i mig att bära speedos på hemmaplan. Längtan efter att trycka ner dem i strandväskan finns där, men oavsett vilket sammanhang som väntar slutar de alltid på avbytarbänken. Bohusläns klippor, Långholmen eller Orsasjöns långgrunda strand spelar ingen roll. Allt inom rikets gränser är belagt med hudförbud.
Det är inte det att jag inte har kroppen för det. (Förlåt, det är fult att skryta i tidningen, men jag tränar och äter mitt kreatinpulver som alla andra.) Så det enkla svaret måste vara att jag är ängslig och feg. Eller?
Jag har bevisligen inga problem med själva plagget. Jag har problem med longitud och latitud, och här på våra koordinater fattas tydliga förebilder. Jag kan inte minnas sist jag såg en vuxen man bära speedos offentligt i Sverige. Snabbanan i simhallen är ett undantag, men eftersom speedons litenhet där är mer instrumentell än estetisk, är det lätt att komma undan.
På de svenska badbryggorna är speedon inte bara ett badplagg. Visst, den lever upp till badklädernas löfte om att dölja det allra mest privata, men dess unika förmåga att vara både minimalistisk och maximalistisk samtidigt gör speedon till ett socialt ställningstagande. Den lilla badbyxan signalerar en självklarhet inför den egna kroppen som vi svenskar gärna hyllar i teorin men sällan praktiserar.
Nyligen presenterade Språktidningen en undersökning om vilket som är svenskarnas favoritord. Lagom knep – föga förvånande – förstaplatsen för andra året i rad.
”För vissa handlar det om att sträva efter jämvikt i livet, för andra om att inte sticka ut på ett negativt sätt genom att till exempel enbart tänka på sig själv”, motiverade tidningens chefredaktör Anders Svensson valet.
Att som man bära knälånga, löst sittande badshorts är själva definitionen av att inte sticka ut. Det mjäkiga mellantinget mellan shorts och speedos, modellen som påminner om en boxerkalsong, har förvisso nått viss acceptans i Sverige på senare tid, men blottar man lårets allra översta hudparti ökar risken att stöta sig med andra rejält. Så gör bara någon som tänker på sig själv. Några kvadratcentimeter nylon blir en krigsförklaring mot lagom.
– Tror han att han är en cowboy eller?
Min skräck inför att bära badbyxor av briefmodell här hemma springer också ur något som har med den svenska blicken att göra. Den är sällan brutal och det är det som gör den så effektiv. Den är tyst men ekar högt i skallen på alla som fostrats av Jante.
Åtminstone är det så det känns.
Ju längre bort jag är från Sveriges litenhet, desto mindre blir mina badbyxor. Utomlands försvinner allt tvivel. På kontinenten råder konsensus om att speedon är lika praktisk som snygg och att huden på lårets ovansida inte är laddad med något särskilt. I alla fall inte med annat än frihet.
På Hotel Amours strandklubb i Nice frågar Tone mig om jag har en kukring under mina speedos.
– Bara gud vet, svarar jag.
Läs fler texter i samma serie:
Tora Andersson: Beach 2026 är snart här men jag orkar inte svälta mig själv
Göran Greider: Jag har börjat betrakta floden som en samtalspartner