Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Leo och Claude – kan man tänka sig ett mer otippat hjältepar?
Alltså Leo som i påve Leo XIV. Och Claude som i det hajpade techbolaget Anthropics AI- assistent. På sistone har allt fler börjat framställa de båda som räddarna i nöden för den som oroas av den nya högern. Men stämmer verkligen det?
Klart är att Trump kallat Leo XIV för ”wokepåve” och Anthropic för ”vänsterextrema knäppgökar” (New York Times 13/6). Och bara det kan göra en lite svag i knäna inför båda.
”Min fiendes fiende måste vara min vän” är en svår logik att motstå i vår polariserade tid.
Under våren har påvens och Anthropics konflikter med Vita huset båda eskalerat. Efter att påven kritiserade Irankriget blev han teologiskt mästrad av vicepresident JD Vance, som själv är katolsk konvertit. Och när Anthropic vägrade låta Pentagon använda deras teknik till helautonoma vapen och massövervakning svarade försvarsminister Pete Hegseth med att svartlista dem. Dagen därpå blev Claude den mest nedladdade gratis-appen i hela USA (Atlantic 7/3).
I dagarna har fejden trappats upp ytterligare. Plötsligt har Vita huset panikstoppat Anthropics omsusade AI-modell Claude Mythos. Den officiella motiveringen är ”nationella säkerhetsskäl”. Men det är inte svårt att tolka draget som ännu en hämnd från Hegseth (Atlantic 15/6).
Men det många glömt är att samme påve även fördömde separationen mellan kyrka och stat.
Det senaste i allt detta är nyheten att påven och Anthropic inte bara strider mot Trumpregimen var för sig, utan öppet krokat arm med varandra. Det blev tydligt när påven nyligen släppte bullan Magnifica Humanitas. I denna långa encyklika varnar han bland annat för maktkoncentrationen hos några få bolag i Silicon Valley. Liksom för den oreglerade AI-explosionen. Dessa hotar både människovärdet, jämlikheten, demokratin och miljön. Men med på lanseringen var ingen mindre än medgrundaren till ett av de mest framgångsrika av just dessa bolag: Chris Olah från Anthropic. Den rundkindade 33-åringen hade rentav bjudits in att hålla tal vid detta historiska tillfälle.
Sedan dess har Guardian publicerat ett radband – förlåt, pärlband – av artiklar med rubriker som ”Därför är jag tacksam till påven för hans encyklika om AI” (29/5) och ”Tack gode Gud för påve Leo. Han är den ledare som vår värld så förtvivlat behöver” (3/6).
I Sverige har påven utsetts till ”vänsterns bästa AI-kritiker” av Joel Halldorf i Flamman (2/6). I Aftonbladet gläds Giulia Kappelin Cingolani åt att ”där den nya högern talar om nation, gränser och ordning, talar Vatikanen om migration, mänsklig värdighet, social rättvisa och riskerna med teknikdriven maktkoncentration” (25/5).
Men jag känner mig dessvärre nödgad att lägga sordin på stämningen.
Det påpekas ofta att den nuvarande påven tog sig sitt namn efter Leo XIII, som 1891 släppte en bulla om en annan teknologisk revolution: den industriella. I den varnade han för exploatering av arbetarna och försvarade deras rätt att organisera sig fackligt. Men det många glömt är att samme påve även fördömde separationen mellan kyrka och stat. De liberaler som förordade detta ”gick i Lucifers fotspår”. Han bekämpade även det sekulära skolväsendet som växte fram under 1800-talet, i synnerhet för flickor. Samtidigt insåg han den strategiska vikten av att ta till sig dåtidens moderna metoder, som massmedia, för att bekämpa denna syndfulla liberalism – alltså sin tids vänster. Det har historikern Helena Rosenblatt beskrivit i boken ”The Lost History of Liberalism” (2018).
Ändamålet helgar medlen. Och ändamålet är inte ren girighet, utan något möjligen ännu värre: den självrättfärdiges visshet om att i längden kunna frälsa oss alla.
På samma vis verkar dagens påve mindre intresserad av att på allvar sakta ned den teknologiska accelerationen – och mer av att använda den för kyrkans syften. Vatikanen visar sig nu ha samarbetat med Silicon Valley sedan ett decennium tillbaka (Atlantic 25/4). I synnerhet med Anthropic, som trots allt sitt tal om etik och försiktighet har som uttalat mål att skruva upp tempot och få ännu fler att använda AI (Dagens PS 6/5). Så de trycker gasen i botten och bygger energislukande datacenter – med finansiering från bland annat gulfstaternas diktaturer.
Ändamålet helgar medlen. Och ändamålet är inte ren girighet, utan något möjligen ännu värre: den självrättfärdiges visshet om att i längden kunna frälsa oss alla. Anthropic brinner för etiken – och just deras etik bottnar i den effektiva altruismens filosofi (Atlantic 28/1).
Enligt den och den besläktade ”longtermismen” har vi en skyldighet att skynda på AI- utvecklingen, även om det skulle medföra miljökatastrofer och flera mentalt förlorade generationer. I alla fall om man som AI-ingenjörerna är förvissad om att lyckoriket väntar alldeles runt hörnet, i form av en artificiell generell intelligens som kan lösa mänsklighetens alla långsiktiga problem.
Så, nej, för en liberal är det etiska valet i dag knappast att byta ut Chat GPT mot Claude. Eller att knäfalla inför påven. Utan att fortsätta insistera på att människor av kött och blod, här och nu, aldrig får offras på något altare. Oavsett om detta altare är tillägnat Gud eller den slutgiltiga AI-utopin.
Läs mer:
Gina Gustavsson: En arg kvinna? Det måste vara förklimakteriet!
Gina Gustavsson: Det intressanta är inte vad Lena Andersson säger om svenskhet – utan varför
