Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Sista gången jag skrev till Martin Kragh var i september 2025. Han hade gett en lång, tänkvärd intervju till DN och jag skrev till honom: ”Tack för fin intervju. Kämpa Martin! Så glad att värdena går åt rätt håll.”
Jag visste att bukspottkörtelcancern i princip inte går att besegra. Det visste även Martin, men han var en skrivande, tänkande människa som ville arbeta så länge det gick. Att lägga av i förtid var uteslutet.
Svaret kom en halvtimme senare. ”Tack! Förstår att du är mycket i rörelse, men vore roligt att ses vid tillfälle framgent.”
Martin var en av Sveriges främsta Rysslandsexperter, men ansåg aldrig att han redan visste allt
Det var inte av artighet han föreslog en träff. Han ville helt enkelt ses och snacka Ryssland, som den nyfikna människa han var. Martin var en av Sveriges främsta Rysslandsexperter, men ansåg aldrig att han redan visste allt. Därför var han ständigt i rörelse. Träffade människor, höll seminarier, nätverkade. Jag fick själv möjligheten att träffa många intressanta ryska personer tack vare hans seminarier på UI.
”Jag måste höra av mig nästa gång jag är lite längre i Stockholm”, svarade jag.
Men mina Stockholmsbesök är alltid blixtvisiter. Av vår fika blev intet.
I våras kom ett mejl från Bokmässan: Martin deltar inte i vårt planerade seminarium. Jag satt i en trafikkö i Berlin och läste mejlet. Hugget i magen var djupt – jag förstod att det inte kunde vara långt kvar.
Men trots all sin erfarenhet och sin position var Martin ingen hårdhudad person
Martin Kragh var inte bara skicklig forskare och analytiker. Han var också en känslig person, och kampanjen som Aftonbladets kulturredaktion förde mot honom åren 2017–2019 tog han mycket hårt.
När den pågick som värst kontaktade han mig, ville ha råd. Jag sade att han skulle ta den med en klackspark, att man inte kan bry sig om alla huvudlösa konspirationsteorier som kantar Rysslandsdebatten. Men trots all sin erfarenhet och sin position var Martin ingen hårdhudad person, och han kunde inte bara strunta i att bli baktalad.
Nu är Martins kamp till ända. Kvar är hans livsverk och omfattande akademiska forskning. Han var en av de mest efterfrågade kommentatorerna och analytikerna i Sverige när det gällde Ryssland.
Den som frågar sig varför Rysslandsforskningen behövs behöver bara tänka på Martin Kragh.
Läs fler artiklar av Anna-Lena Laurén