Lyrik
Lennart Sjögren
”Vi är en vi är många”
Albert Bonniers förlag, 48 sidor
Avslöjar Lennart Sjögren receptet på sin skenbart enkla diktkonst i en essä om Bruno Liljefors, publicerad i tidskriften Artes för trettiofem år sedan? Mycket av det som han där säger om den älskade och hatade nationalmålaren framstår åtminstone som reflektioner över motiv i det egna, strax sju decennier långa författarskapet.
Sjögren talar om ”glasväggen” som Liljefors ställer upp mellan människa och natur, en ”illusionslöshet som uppehåller illusionen om livet som något märkligt” och om den ”torftighetens magi” som han menar utmärker Liljefors konstnärskap. I hans riksberömda, i Ikeaskala reproducerade bild av en örn på väg att hugga en paniskt flyende hare ser Sjögren den mytiska iscensättningen av ”ett drama före den mänskliga historien”. Mellan de bägge djurens positioner på bilden går en diagonal linje varigenom ”sluttningen mot underjorden” och ”välkomnandet av upproret” anges samtidigt.
Dessa utsagor återger med mer eller mindre exakthet vad som pågår i Lennart Sjögrens egen diktvärld, som å ena sidan är krass och illusionslös, å andra sidan suggestiv, gåtfull och märklig. ”Torftighetens magi” kunde vara titeln på en samlingsvolym med Sjögrens dikter. ”Vi är en vi är många” bärs helt och hållet av denna dubbelhet. Läsaren möter avskalade meningar och sentenser, hastiga vändningar och kiasmer, förnimmelser av den öländska hembygden, snöfall, ugglor, kalkstenshällar, byråer och ryssjor. Och samtidigt förtrollning, nätter, magi och förundran: ”Vi har en föreställning om världen/ har världen en föreställning om oss.”
Bokens titel är en diktrad men utgör också sammanfattningen av en vision som genomströmmar hela författarskapet och som i böckerna under det senaste decenniet gestaltas med oerhörd skärpa.
I ”Det röda äpplet” från 2022 talar ett diktjag från en vårdinrättning om ensamheten i långa korridorer, solstrålars spel på vita väggar, halvt nynnade psalmer och eländiga blöjbyten, samtidigt som rösten hos detta enda diktjag blir till en polyfoni av röster. Hela vårdinrättningen, hela boendet, åldrandet och döendet självt, ekar i jagets stämma.
I ”Regnbågen” från 2024 är förhållandet omvänt. Här är det ett mytiskt färgat ”vi” bestående av människor, djur, växter och stenar som för talan. Livets mångfald och en mångfald liv sugs upp i dess gemenskap och kommer till uttryck med en enda unison stämma som läsaren följer i den upproriska stegringen mot sol och regnmoln.
I den nya boken kombineras tilltalen. Det mytiskt färgade vi:et från ”Regnbågen” återkommer inledningsvis och tar gestalt i vatten, sund, strömmar, öknar, regnpölar, födande kvinnors värkar, vandrande berg och myrstackar, men lika plötsligt som det introducerats, försvinner det för att ge plats åt enkel och torftig vardagsverklighet. Någon lägger ut en ryssja för att fånga en ål. ”Ålen kom/tog med sig ryssjan/försvann.”
Det är vackert. Den fragmentariska kompositionen gör glasväggen som Sjögren ser hos Bruno Liljefors så påtaglig. Man läser liksom upptryckt mot glaset, följer uppmärksamt det naturens och tankens ljusspel som Sjögren orkestrerar. Dikterna saknar titlar och övergångarna dem emellan markeras, om alls, endast med några snedstreck. De har punchlines men är mycket lätta. Som löv som virvlar upp ur en lövhög.
Hur ska tänkandet som äger rum här beskrivas?
Kanske, trots allt, som ett hoppets tänkande. Jag tänker inte på det hopp som uttalas med blicken fäst på en sista försonande utpost, en välkomnande och förlåtande gudom, utan om det hopp som den eländiga och hopplösa människan upptäcker i okänd terräng och gör sitt bästa för att utplåna. Som hon jagar och försöker ta kål på. Och som just därför, som ett mystiskt motstånd mot hennes massiva förmåga till destruktion, återvänder. Som – vilket bokens avslutningsrad storslaget formulerar – har sitt liv i själva återvändandet.
Lennart Sjögren är 96 år gammal. Han har levt nästan ett sekel. Vetskapen om detta påverkar utan tvivel läsningen av honom. Det skänker orden tyngd, gör dem, vare sig de vill eller inte, till bärare av större och djupare hemligheter och insikter.
Ändå är det inte tyngden som är det avgörande här. Det är lättheten. Tankarnas och förnimmelsernas snabba kast. Frågorna som måste fortsätta ställas och fortsätta förvägras svar.
Ibland kallas Sjögren naturlyriker. Det är ett slarvigt begrepp, men kan vara sant med avseende på honom i en bestämd mening. För att natur betyder födelse och för att Lennart Sjögren har ett så skarpt öga för födelser av skiftande slag. För förändringar och transformationer, för växande, stegring och förpuppning. Och för att han i det föränderliga och desorienterade ser möjligheten och hoppet om hemkomst.
Alarna som reser sig ur kärrens mörker
den mörka barken
varelser som avlägsnar eller närmar sig
Det kan vara höstens boskap
av djur eller människor
Där hittar alla hem till sist
också de mest vilsegångna
Säg det åter till mig i regnets djupa tid.
Läs fler texter av Gabriel Itkes-Sznap och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
