Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Agneta Bergenheim, självbetitlad jordemor, står åtalad för brott mot patientsäkerhetslagen. Flera hundra hemförlossningsaktivister ska följa rättegången, som de – utan självironi – beskriver som en ”häxjakt”.
En intervju med Bergenheim i Svenska Dagbladet (11/7) illustreras med hemma hos-bilder från en blivande föderska. Det ser, på riktigt, ut som på 1800-talet. Den blivande mamman och den lilla storasystern är klädda i blusar med spetskrage. Bergenheim själv bär färgglad tunika och använder en old school-trätratt för att lyssna på hjärtljud. Hon förvarar den självklart i en vintage doktorsväska av typen man kan hitta på chica loppisar i Paris.
Att jag tar upp denna doktorsväska är inte en attack ad hominem. Poängen är att den typ av hemförlossningar Bergenhielm företräder är kraftigt estetiserade livsstilsprojekt. Sociologiska och vårdvetenskapliga studier tyder på att valet att föda hemma ingalunda sker i ett vakuum, utan ett etablerat subkulturellt sammanhang med ideologiska förtecken.
I USA kallas subkulturens företrädare ”crunchy moms”, efter den granola de ger sina barn i stället för frukostflingor. I dessa kretsar är en hemförlossning en slags statusmarkör man gärna skryter med. Hemmet är heligt, en sepiatonad värld befolkad av hemmamammor som lagar giftfri mat och barn som leker i odlingsland, utan en skärm i sikte. Barnmorskan (eller jordemodern) blir en livsstilsguru med överjordisk vishet och förlossningen en rite de passage.
Konceptet är romantiskt i ordets idéhistoriska bemärkelse; en kulturströmning där det förmoderna framställs som moraliskt och estetiskt överlägset. Det är nytraditionalism förklädd till vardagslivsmysticism, med inslag av nyliberal kritik mot samhällsinstitutioner, undantaget de privatdrivna.
Nåväl. Jag lägger mig inte i andras estetiska val, även om jag i ärlighetens namn tycker att subkulturen är ganska pinsam. Däremot bryr jag mig när de som bedriver denna typ av lifestyle branding sätter liv i fara.
Faktum kvarstår att alla inte kan föda hemma. Risken för dödsfall och allvarliga skador är kraftigt ökad vid hemförlossning, möjligen undantaget en noggrant selekterad minoritet friska elitföderskor i rika västländer. Av någon anledning presenterar förespråkarna alltid dessa som norm.
Och inte ens detta är slutgiltigt bevisat. De nederländska kohortstudier som ofta hänvisas till är uppbyggda enligt ”intention-to-treat”-protokoll, där den som planerat föda hemma men överförts till sjukhus räknas till hemförlossningsgruppen. Upplägget är vetenskapligt robust, men misstolkas gärna. Studierna visar helt enkelt inga ökade risker av att planera en hemförlossning, men säger inget om att faktiskt genomföra den.
Vad hade man sagt om en läkare fortsatt driva en lyxig privatklinik trots att IVO belagt henne med yrkesförbud?
Lyckligtvis visar studierna ändå att allvarliga förlossningsutfall är ovanliga i väst oavsett vårdform, under förutsättning att – nota bene – vårdgivaren tar ansvar och prestigelöst överlämnar till ett akutsjukhus när risker uppstår. Det är detta ansvar som Bergenheim inte har tagit och det är därför hon står åtalad. Vårdpersonal får helt enkelt inte utsätta sina patienter för medicinska risker av ideologiska skäl.
Många kvinnor uppger att de vill föda hemma på grund av sjukhusrädsla eller tidigare förlossningstrauma. Detta måste bemötas med förståelse och respekt. Men det är inte respektfullt att driva en polariserad debatt där medicinska behandlingar ensidigt beskrivs som negativa och sjukvårdens företrädare utmålas som inkompetenta eller direkt ondskefulla. Att sedan iskallt hänvisa till valfrihet är ett cyniskt sätt att frånsäga sig ansvar som innebär att den födande lämnas med skulden om något går fel. Hur vacker en hemförlossning än är väger estetik lätt mot den obeskrivliga tyngden av ett dödsfall.
Vad hade man sagt om en läkare fortsatt driva en lyxig privatklinik trots att IVO belagt henne med yrkesförbud? Seriösa förespråkare för säker hemförlossning borde ta avstånd från en aktör som sätter deras verksamhet i så pass dålig dager.
Läs fler texter av Anna Grönlund.















