Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Prosa
Sven Olov Karlsson
”Travers”
Albert Bonniers förlag
541 sidor
”Även den enklaste trakt kan rymma hela katedraler av berättelser. Som gruv- och bruksstaden Norberg. Där föddes jag, växte upp och där har jag ännu en fot kvar.”
Skriver Sven Olov Karlsson i förordet till detta storartade litterära reportage där sjutton västmanländska invånare får komma till tals.
Upplägget påminner om Marit Kaplas värmländska ”Osebol”, men har också stora olikheter. Osebol är en liten by och nästan hela byns vuxna befolkning intervjuades av Kapla under åren 2016 och 2017. Norberg är en mindre tätort med drygt fyratusen invånare. Inom projektet ”Hela Norberg berättar” som stöttats av flera lokala aktörer har samtalen spelats in och finns värdefullt bevarade på Arkiv Västmanland.
Karlsson mötte medborgarna 2022, då ”den så kallade flyktingkrisen och pandemin var i färskt minne”. Det märks. Vi möter till exempel aktiva Lena som, bland mycket annat, startat en ”sy- och språkstuga” för kvinnor. Hon suckar: ”Migrationsverket. För mig är det ordet… mörker.” Hon berättar om flyktingar hon hjälpt och blivit vän med: ”Jag anser att vi har misshandlat de här människorna. [—] Det finns ingen som helst humanism i hur myndigheter i Sverige bemött dem.”
Enligt Oxfams senaste rapport lever 700 000 svenskar i fattigdom. De svenska dollarmiljardärerna har det senaste året ökat sin inkomst med 24%. Dessa fyrtiosex individer äger mer än vad 8 miljoner svenskar gör tillsammans. Det är fakta svåra att ta in. I Aftonbladet pågår just nu en artikelserie om orter i det så kallade ”Skuldbältet”. Det startar i närheten av Norberg: ”Från Skinnskatteberg i Västmanland till Eda i västra Värmland löper ett bälte av kommuner där andelen invånare med skulder hos Kronofogden hör till de högsta i landet.”
I Norberg fanns en gång Europas modernaste masugn. ”Invigd av Kungen och allt möjligt”, som Inga-Stina berättar i ”Travers”. ”Det hade med råvarupriser att göra. Gruvdriften är ju väldigt dyr.” Hon säger också: ”Det slår ju väldigt hårt mot en så liten kommun när trehundra jobb försvinner. Alla runtikring påverkas. Affärerna, bankerna, skolorna.
Det strukturella engagemanget för humanism sjunker samtidigt som ojämlikheten ökar. Men bakom varje siffra finns en människa. Det livsviktiga med den här sortens nära skildringar på plats, i ögonhöjd, är att ingen reduceras till något så futtigt som en inkomstdeklaration. I vardagen spirar humanismen ändå, trots all jävelskap. De skilda livsberättelserna från Norberg tecknar ett myllrande mänskligt universum. Där finns Stefan som ofrivilligt tar över pappans åkeri, och sen börjar köra turnébuss åt rockstjärnor. Den tanzaniske bäraren Praygod träffar Jenny i Kilimanjaro och bildar familj med henne i Norberg. Raggaren Runo arbetar som begravningsentreprenör. Hans raka utläggningar om döden är ren poesi:
Alla gör det på olika vis.
En del blir jättearga på den som har dött.
Eller blir ledsna. Och är ledsna hur länge som helst.
En del vill inte acceptera.
Vi begravde en tant som var över hundra år.
Dottern kunde inte fatta att mamman hade dött. Varför hon skulle dö.
Så kände jag när farsan dog.
Vad konstigt att han dog. Han hade alltid funnits där, vad jag än gjort för rackartyg.
Jag var upp till han varenda dag. Han bodde på ålderdomshem i Fagersta.
När han dött var jag på väg upp dit flera gånger efteråt.
Det sitter i hjärnan, det där.
Ändå är ”Travers” något annat än Sven Olov Karlsson glimrande litterära novellsamling ”Västmanland” (2015) eller smärtsamma reportagebok ”Brandvakten” (2017). Kärleken till platsen är den samma, men ”Travers” har som titeln antyder något tungt över sig. Författaren förklarar att titeln ”syftar på engelska verbet (to) traverse: att genomgå, till exempel landskap eller strapatser. Syftar på berättarnas finurliga travestier. På de som lyfter tyngst.” Liksom den tvärgående lyftkranen, traversen, som en av bokens intervjupersoner berättar om. Inga-Stina Hesselius var den första kvinnan som körde järnbrukets travers. Lyfte formar med flytande järn. ”Så det var ganska hett där man satt.” Det låter inte som någon underdrift.
”Karlssons polyfona bok tecknar ömsinta porträtt av några västmanländska individer, men belyser samtidigt Sverige”, skriver förlaget. Det är sant, porträtten är ömsinta. Landet Sverige som helhet framträder i mindre smickrande belysning.
Läs fler texter av Anna Hallberg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur