Under tre intensiva veckor har representanter, förhandlare och forskare från i stort sett alla världens länder samlats i Kenyas huvudstad Nairobi. Målet har varit att utvärdera läget för livet på jorden – hur det går med ländernas löften att hejda och vända den snabba förlusten av biologisk mångfald.
Bakgrunden är att arter och livsmiljöer på grund av människans verksamhet dör och försvinner i extremt hög takt. Den internationella expertpanelen IPBES bedömer att det nu sker tiotals till hundratals gånger snabbare än genomsnittet för de senaste 10 miljoner åren.
Detta beskrivs av World Economic Forum som ett av de största hoten mot mänskligheten och världens finansiella system på tio års sikt, eftersom artdöden slår brett mot fundamentala verksamheter som livsmedelsproduktion, råvaruförsörjning och tillgång till frisk luft och dricksvatten.
Världens länder har därför enats om en räddningsplan för naturen, ett globalt ramverk för biologisk mångfald, som klubbades 2022 vid FN-mötet COP15 i den kanadensiska staden Montreal.
Det första målet, till 2030, är att bromsa och stoppa förlusten av arter, så att människor senast 2050 ”lever i harmoni med naturen” och inte förbrukar mer än vad som hinner återskapas.
Nu har halva tiden fram till 2030 gått sedan räddningsplanen undertecknades. Enligt FN-rapporten från Nairobimötet finns det fortfarande en stor beslutsamhet att nå målen och många steg framåt har rapporterats när det gäller att planera och i viss mån genomföra skyddade områden både på land och till havs. Men den sammantagna bilden utifrån de nationella handlingsplaner som länderna lämnat in hittills är att målen inte kan nås .
Rapporten konstaterar att det går trögt att komma tillrätta med de avgörande drivkrafterna bakom förlusten av arter. Det handlar främst om ohållbara metoder för jordbruk, skogsbruk och fiske, klimatförändringar, föroreningar och spridning av främmande invasiva arter. Då fungerar skyddade områden mer som symtomlindring, som inte kommer åt grundproblemen.
– Ett område där det inte har gjorts några märkbara framsteg alls handlar om subventioner till miljöskadliga verksamheter, exempelvis till ohållbart stora fiskeflottor eller skadliga jord- och skogsbruksmetoder, säger Ankin Ljungman, som är policyansvarig på Världsnaturfonden WWF och har följt förhandlingarna på plats.
Enligt det globala FN-ramverket ska sådana subventioner fasas ut och helst styras över till åtgärder som främjar den biologiska mångfalden. Men där släpar länderna alltså efter, och Sverige är inget undantag. I Sveriges nationella redovisning som lämnades in till FN tidigare i år står det att miljöskadliga statliga subventioner varken har identifierats eller fasats ut.
Den globala genomgången är tänkt att ligga till grund för det stora FN-möte om biologisk mångfald som äger rum i Armeniens huvudstad Jerevan den 19–30 oktober. Där ska länderna enas om åtgärder för att snabba på arbetet och gärna skärpa de nationella handlingsplanerna. Det finns många knäckfrågor som måste lösas.
– Jag tror att vi alla kan lämna Nairobi med en känsla av tillfredsställelse över det vi har åstadkommit här, men uppgiften som väntar oss i Jerevan om nio veckor kommer att kräva all den uthållighet och beslutsamhet som parterna kan uppbåda, säger Astrid Schomaker, chef för sekretariatet vid FN:s konvention för biologisk mångfald (CBD).
