Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Soul
Sam Smith
”Hazel eyes”
(SCW/Universal)
Sam Smith är kanske den globala popmusikens mest frustrerande artist. Ingen annan har lika konstant och konsekvent varit ”nästan där” under lika lång tid. Extra prövande är det att följa den ickebinära britten eftersom grundtalangen är så enorm. Rösten är elastisk, elegant och inbjudande varm, med en registerbredd fullt i klass med uppenbara och uttalade idolen George Michael. Hens ambition att göra upplyftande mäktig och modern soul, med andra perspektiv än den klassiska en kille och en tjej i kärleksproblem, är inte direkt till Smiths nackdel heller.
Smith har bara haft svårt att hitta rätt väg dit. På förra albumet ”Gloria” landade artisten till exempel i en desperat satsning mot topplistorna, med Max Martin i en roll och gästspel från Calvin Harris och Ed Sheeran.
”Hazel eyes” är snarare raka motsatsen. Med bland andra Feist och Moses Sumney som rimliga gästartister gräver sig Smith jordig bland sin älskade soulmusiks gospel-, doo-wop- och bluesrötter och gör sitt mest sammanhållna och kanske bästa album sedan debuten.
Det tydligt tillbakablickande och nedtonade soundet passar onekligen Smiths röst fint – men samtidigt hade retroinramningen kunnat ruskas om än mer. För det är tveklöst när Smith tillåter sig att skava mot de varsamt omhändertagna rötterna som den verkliga magin uppstår. De tickande triphopbeatsen och det dramatiska rullande pianot i Feist-duetten ”Moondance” leder till utmärkt blåögd soul. Avskalade neo-doo-wop-försöket ”My guy” tassar oerhört snyggt fram. Ett skevt visslande skapar en dynamik i annars stillsamma ”Love is a stillness”. Och i den utdragna och oerhört vackra balladen ”Hold on” skapas ett Daniel Lanois-aktigt ljudlandskap med utgångspunkt i mötet mellan en sprucket rostig elgitarr, dånande trummor och mäktiga körer. Där låter det som att Sam Smith till slut är framme.
Bästa spår: ”Hold on”
Läs fler skivrecensioner och alla texter om musik