Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Liberalerna har själva grävt den djupa opinionsgrop partiet fallit ner i – och som Jimmie Åkesson inte vill hjälpa dem ur. SD-ledarens tydliga uppmaning till väljarna att inte stödrösta på Liberalerna är slutpunkten på den ganska förödmjukande vandring Simona Mohamsson inledde när hon och Åkesson beseglade Liberalernas stöd till SD med en av politikens mest berömda kramar.
Genom sicksackandet i regeringsfrågan och det lättvindiga bollandet med politiska principer har Liberalerna själva urholkat trovärdigheten för sitt budskap. När Simona Mohamsson nu rasar mot andra Tidö-ledares ”förlorarmentalitet” och sarkastiskt insinuerar att Åkesson är en förrädare – ”jag kommer inte att kalla honom quisling” – hoppas hon förmodligen att högerväljarna har dåligt minne. Det är bara några månader sedan Mohamsson själv såg det som uteslutet att acceptera SD i en kommande regering, med argumentet att Åkesson och hans kamrater inte kunde ”bete sig”. Det var hon som började, som det heter på skolgården.
Det mest spännande med Jimmie Åkessons utspel är inte att han säger vad de flesta högerväljare redan förstått – ännu mer intressant är att han lättar på förlåten till sina tankar inför valet 2030. Eftersom årets val redan tycks förlorat för Tidö-laget är SD-ledarens sikte helt inställt på att göra sitt eget parti starkast i högeroppositionen. Syftet är – mellan raderna – att SD ska leda ett återförenat konservativt block om fyra år.
Jimmie Åkesson ser tydligen pakten med M och KD som ett långsiktigt samarbete. Det finns en hel del som talar emot det. Varken kristdemokrater eller moderater har några skäl att binda sitt öde till Sverigedemokraterna de närmaste åren – de behöver återskapa sig som självständiga partier med armlängds avstånd till den kraft som skrämt deras väljare i famnen på Socialdemokraterna. Brända barn skyr elden.
Vilka allianser som blir aktuella inför valet 2030 står skrivet i stjärnorna.