Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Den senaste veckan har det utbrutit en debatt om Tone Schunnessons tredje roman ”Ultravåld”. Efter en våg av hyllande recensioner satte Göteborgs-Postens kritiker Mikaela Blomqvist ner foten och undrade: ”Varför är det ingen som säger sanningen om Tone Schunnesson?” (30/8).
Hon menade att språket i berättelsen om den dysfunktionella familjen på ett slott i Skåne lät som en dålig översättning. Och beskrev hur hon i huvudet fick omtolka orden till engelska och sedan göra om dem till korrekt svenska för att alls förstå meningarna.
Själv tycker jag ändå att en grundkänsla för ordens betydelser är ett minimikrav om man skriver skönlitteratur
Jag håller med Mikaela Blomqvist om i princip allt hon säger om Schunnessons ”Ultravåld”. Det är en helt intrigdriven roman. Inte heller jag kan se att felaktigheterna är medvetna, utan att de tyvärr bara vittnar om svajig språkkänsla. Hur viktigt det är kan man sedan ha olika åsikter om. Själv tycker jag ändå att en grundkänsla för ordens betydelser är ett minimikrav om man skriver skönlitteratur.
Blomqvist trampade på en del ömma kritikertår. I helgen skrev Sydsvenskans kulturchef Maria Francke en krönika (5/9) där hon menade att Blomqvist var en party pooper. Här hade ju en i princip enig kritikerkår jublat över en bok och så vägrade Blomqvist att sätta på sig partyhatten! Själv tyckte Francke att det var ”härligt” med ett krängande språk.
Tonen var indignerad. Jag kan förstå att man hickar till när någon ifrågasätter ens omdöme. Man hinner alltid tänka: såg jag verkligen rätt? Men jag kan inte förstå när Francke sedan, med en halsbrytande dragning, hävdar att Blomqvist ”i förlängningen även nervärderar läsaren”. Rubriken på hennes krönika lyder: ”Sågningen av Tone Schunnesson är ett hån mot dig och mig och alla andra som gillat ’Ultravåld’”.
Vi kan inte ha ett kulturklimat där det kallas folkförakt att ifrågasätta hajpade verk. Det är en otroligt populistisk hållning.
Att söka skydd hos läsarna är inte vidare snyggt. Francke tycks på fullt allvar mena att Blomqvist borde hållit inne med sin kritik för att ”Ultravåld” är en roman som många uppskattat. Men vi kan inte ha ett kulturklimat där det kallas folkförakt att ifrågasätta hajpade verk. Det är en otroligt populistisk hållning.
Mikaela Blomqvist gör ju precis det som en litteraturkritiker ska göra. Man ska läsa, tolka och värdera böcker, men också starta och delta i debatter. Bra och engagerade kritiker utmärks ofta av att de lyfter blicken från varje enskild bok och har åsikter om litteraturklimat och mottagandet av utgivningen i stort.
Att hävda att en bok som det pratas mycket om är överskattad är verkligen inte att förakta läsarna. Det visar att man tror att människor klarar av att något som de kanske älskat också problematiseras. Det är tvärtom ett sätt att respektera både läsaren och litteraturen.
Läs fler artiklar av Åsa Beckman här, tillexempel ”Dolly Parton visste hur ömtålig relationen är mellan rivaliserande kvinnor”. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där Björn Wiman och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.