Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Å neej, hörde jag mig själva kvida när jag i veckan läste att influeraren Isabella Löwengrip ska ge ut en bok om sitt livs framgångar och krascher med titeln ”Kvinnoboost”. I pressmeddelandet utlovar hon en bok som ”peppar, stöttar och får dig att skratta”.
Jag ömmar lite för Löwengrip sedan hon blev intervjuad i DN i början av valrörelsen. Hon hade varit rådgivare åt Moderaterna för att hjälpa dem att förstå varför de haft så svårt att locka kvinnliga väljare. För reportern påpekade Löwengrip att kvinnor i högre grad röstar utifrån värderingar medan män fokuserar mer på sakfrågor.
Och så sa hon de olycksaliga orden: ”man måste få kvinnor att förstå hur man driver en regering”.
Det blev ett jäkla liv. Varenda krönikör och ledarskribent flög upp ur kontorsstolen. Löwengrips uttalande kallades kvinnohatiskt och förminskande. Inte blev det bättre när hon i Aftonbladet skulle försöka förklara vad hon egentligen menat. ”Väldigt många kvinnor”, fortsatte hon, röstar inte strategiskt: ”Den emotionella känslan tar över och sätter stopp”.
Nej, det var inte lyckat. Kvinnliga väljare prioriterar sjukvård, skola, social välfärd, klimat och jämställdhet. Den listan visar tydligt hur inriktade kvinnor är på relationer, omsorg, beskydd, på människors både växande och bräcklighet. Men det är inte synonymt med att vara irrationell – det kan ju tvärtom ses som ett genomtänkt och högst rationellt svar på samhällsproblem.
Ändå var Isabella Löwengrip någonting på spåren. Kvinnor tycks känna sig extra tyngda av vår tids krig och kriser, och det kan leda till det som i dag kallas nyhetsundvikande. Studier visar att fler unga kvinnor mellan 20 och 45 än tidigare väljer bort traditionella nyheter för att de får dem att känna för mycket oro och ångest.
Man skulle, med Löwengrips ord, kunna säga att deras känslor tar över och sätter stopp. Och det är fullt begripligt. Jag tycker snarare att det är konstigt att inte fler känner vanmakt inför trupprörelserna i Europa eller att världen går mot en uppvärmning på 2,8 grader.
Hint tillåter unga kvinnors värld att bli precis så stor, rik och komplex som den är
Alla som upplever sådana känslostopp borde läsa Hint.
Häromveckan fyllde detta upplyftande nyhetsbrev ett år. Det startades av Irena Pozar, Veckorevyns före detta chefredaktör, för att nå just yngre kvinnor. Varje morgon klockan sju landar gratisbrevet i mejlboxen. Det inleds med några personliga rader, följt av korta sammandrag av dygnets tre viktigaste nyhetshändelser, där den som vill fördjupa sig kan klicka sig vidare till andra medier. Sedan gör Hint spaningar om kultur, skönhet och mode och avslutar alltid med tips på någon ny sminkprodukt, ett par varma höstvantar eller ett par snygga cowboyboots.
Tonen är varm och välkomnande. ”Jag vill att Hint ska kännas som den smartaste och roligaste tjejkompisen i gruppchatten”, har Pozar själv sagt.
Jag blir lika glad varje morgon när jag öppnar Hint. För att brevet utgår från att de som läser är nyfikna och intelligenta personer som gärna vill förstå mer. Det här är en grupp som vet att samhället brukar se ner på deras fankultur, på böckerna de läser, musiken de lyssnar på, serierna de gillar. De vet också att deras konsumtionsvanor ofta blir mer förlöjligade och ifrågasatta än jämnåriga killars och mäns. Att drömma om ett nattserum från La Prairie kommer alltid att anses fånigare än att trakta efter en dyr herrklocka.
Hint tillåter unga kvinnors värld att bli precis så stor, rik och komplex som den är. Och när man får sin värld beskriven känner man också att man har större möjlighet att påverka den. Det är verkligen ingen dålig känsla.
Läs fler artiklar av Åsa Beckman här, till exempel ”Efter cancerbeskedet kom mamma aldrig mer tillbaka till vardagen”. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där Björn Wiman och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.