Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Utställning
”Det bitterljuva”
Åsa Jungnelius
Konstakademien, Stockholm. Visas t o m 3/10
”Det bitterljuva” är en av utställningarna som inleder hösten på Konstakademien. Där presenterar Åsa Jungnelius tio skulpturer som ska illustrera den motsägelsefulla känsla begrepp som ”begär” kan skapa. Att vilja men samtidigt inte riktigt vilja nå ända fram. Enligt konstnären försöker verken ”gripa tag i det sårbara i att vara människa.”
Åsa Jungnelius debuterade för drygt tjugo år sen med klackskor, nagellack och snippor i glas. När kollektionen ”Make up” visades på NK 2008 knockades många av de halvmeterhöga läppstiften, som sopade rent med gängse föreställningar om vad glaskonst kunde vara.
Kombinationen av banal vardaglighet och något ouppnåeligt blev ett slags feministiskt manifest. Själv förklarar Åsa Jungnelius numera att hon alltid bara undersöker olika attribut som vi människor använder för att bli det vi försöker vara.
Under åren har Åsa Jungnelius formgivit och blåst bruksglas samtidigt som hon konsekvent utforskat var de konstnärliga gränserna går: Vad får man göra/inte göra i glasets namn? Under en period blandade hon glaset med vardagligt skräp (strumpbyxor, plastbitar, träpinnar). Nu på Konstakademin kombineras det med bland annat brons, rostfritt stål och Verde Lapponia (norsk granit).
Så även om jag inte riktigt hänger med i talet om åtrå, begär och mänsklig sårbarhet finns det annat i ”Det bitterljuva” som berör. Materialiteten framför allt.
Glaset verkar ha stretat emot innan det stelnade. I serien ”The dense, hot inner core” har den rinnande heta massan hängts upp på en stålkrok, fått stelna och slumpmässigt formats av gravitationen. I ”Bittersweet” har glasets tunga, plastiska massa placerats på en vass bädd av rostfritt stål – hårt men ändå så böljande mjukt.
I ”Sömlös övergång” blir Carraramarmorn oemotståndligt sexig genom den perfekt runda formen. ”Mother (Breath I)” består av tunna, hängande handblåsta behållare tätt, tätt sammanfogade. Här triggas stresshormonerna hos alla kvinnor som en gång ammat ett barn. Medan lugnet återställs av ”Plummet”, en droppformad sten av egyptisk porfyr fäst i ett handvävt rep av kaveldun.
Ambitionen tycks vara att testa varje materials potential samt att nå bortom invanda föreställningar om vad som är vackert, fult, tungt eller lätt. Det sista Jungnelius vill göra är nämligen att smeka medhårs. Så befriande.
Fram till slutet på september pågår dessutom ”Kalejdoskop” på Designarkivet i Nybro. Där visar Jungnelius skisser, arbetsmaterial och prototyper från en rad tidigare verk; cv:t har hunnit fyllas på rejält sedan debuten.
Här finns också ritningar till hennes allra största offentliga uppdrag, till T-banestationen Hagastaden i Stockholm. Där kommer vi att mötas av ett gigantiskt rosa rum, inspirerat av formen på snäcka. Pärlan längst in tillverkas just nu i Kina. ”Snäckan” har sysselsatt Åsa Jungnelius i drygt tio år nu, invigningen är planerad till nästa år. Den ser jag fram emot.
Läs mer: Fränt och frejdigt av Åsa Jungnelius
Läs mer om konst och form på dn.se