Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Mellanåldersbok
Moa Eriksson Sandberg
”Ensam på jorden”
Alfabeta, från tolv år
Går det att hångla med historien? Det frågar sig genusforskaren Kristina Fjelkestam i ”Begäret efter det förflutna” (2025), en undersökning av den historievurm som präglat 2000-talets första decennier. Ja, blir svaret efter att jag läst Moa Eriksson Sandbergs trendiga ungdomsroman ”Ensam på jorden”.
Den utspelar sig i utkanten av en svensk småstad 1944. Anna-Karin är sexton år och på väg bort från den fattiga stuga hon vuxit upp i. När hon får sitt första riktiga jobb i köket på hospitalet i Säter känns det som att livet hon väntat på ska ”börja på riktigt”. Snart träffar hon Nils på den lokala dansbanan och blir sanslöst förälskad. Eftersom det ännu inte finns några p-piller är förälskelsen förbunden med fara och de första sexuella erfarenheterna med skam: ”Och varje gång Nils och Anna-Karin vänslas är det som om hon håller en brinnande fackla i handen och låter den svepa över träd och gräs. Innan skogsbranden är ett faktum måste de sluta.”
”Ensam på jorden” ligger mycket nära genren historisk romance, en litteraturtyp Eriksson Sandberg är väl förtrogen med. Hon har bland annat skrivit den romantiska långserien ”Ellens val” (2022–2025) tillsammans med Helena Dahlgren och Elvira Berg Ashby. Anna-Karins lek med elden är en tydlig motor i den här typen av berättelser. Det är antagligen också en av anledningarna till att de väcker sådan läslust. I vår porrskadade samtid finns ett starkt begär efter hennes brinnande fackla. Nils är såklart också så där Harlequinstark och skrovlig som sjuttonåriga killar bara var före uppkomsten av tv-spel och datorer.
Berättelsen om Anna-Karin har därtill mycket gemensamt med klassiska flickbokserier. I dessa finns förstås inga skildringar av sex. Den brinnande facklan framträder istället i porträtten av de spännande, men också opålitliga, unga män som huvudpersonerna i slutändan alltid väljer bort.
I ”Ensam på jorden” sätter Eriksson Sandberg ord på allt det som gömts mellan raderna i äldre verk. Anna-Karin förlorar oskulden på höskullen, hennes barn rycks ut med tång medan värkarna river som eld och bröstvårtorna svider när det lilla barnet fattar tag om dem för första gången. Det är tydligt att Eriksson Sandberg vill göra sin roman till något mer än hångel med historien. Boken bygger på en sann historia och är inspirerad av författarens farmors ungdom. Med sitt berättardriv och mustiga språk lyckas hon också gjuta liv i ett stycke svensk kvinnohistoria.
Läs mer av DN:s barnboksbevakning