Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Vad händer med ett samhälle där spontana kulturyttringar betraktas som ordningsstörningar och där människor avvisas från kollektivtrafiken för sådant de ännu inte gjort?
Fallet med trubaduren William Sundman Sääf är ett närmast parodiskt exempel på hur den preventiva repressionens logik nu letat sig ända ned i tunnelbanan.
William Sundman Sääf har blivit något av en kändis genom sina spontana konserter i tunnelbanan. Många resenärer uppskattar säkerligen musiken. Andra gör det inte. SL har i sina resevillkor emellertid satt ned foten kring att man inte får spela musik i tunnelbanan. Det kan man givetvis ha synpunkter på, men så ser regelverket ut. Att en ordningsvakt ingriper mot någon som faktiskt spelar i strid med SL:s resevillkor är därför rättsligt sett inte särskilt uppseendeväckande.
Men nu tycks ordningsivern ha nått nya höjder; det är nämligen inte längre riskfritt att ens bära med sig en gitarr i fodral i Stockholms tunnelbana. Åtminstone inte om man tidigare gjort sig skyldig till något så samhällsomstörtande som att spela visor för sina medresenärer.
Enligt filmer från ett ordningsvaktsingripande på sociala medier har Sundman Sääf hindrats från att åka tunnelbana då en kader av ordningsvakter befarade att han skulle kunna plocka fram sin gitarr och börja spela. Han förbjöds därmed från att använda kollektivtrafiken för att ta sig hem. Enligt filmerna ska tågen till och med ha hindrats från att stanna vid stationen på grund av ”ordningsstörningen”. Om det stämmer har alltså inte bara en enskild musiker förvägrats att resa hem; även alla andra resenärer har fått sin resa påverkad på grund av vakternas uppfattning om en presumtiv konsert.
Det hela kanske hade varit komiskt om det inte vore så principiellt allvarligt. Bakom händelsen döljer sig nämligen en betydligt större fråga: En alltmer utbredd föreställning om att ordning och trygghet bäst upprätthålls genom att människor hindras från att göra sådant som någon med makt befarar att de annars skulle kunna göra. Vi håller på att vänja oss vid att repressionen ska vara preventiv såväl i det stora som det lilla.
Under senare år har vi infört säkerhetszoner där polisen får visitera människor utan konkret brottsmisstanke. Vi har infört preventiva vistelseförbud som innebär att människor under vissa förutsättningar kan förbjudas att vistas på offentliga platser utan att ha dömts för brott. Vi har utvidgat möjligheterna att använda hemliga tvångsmedel, som avlyssning, i förebyggande syfte, även mot personer som inte misstänks för ett konkret brott.
Samtidigt har ordningsvakterna fått en alltmer framträdande roll i det offentliga rummet. Med en grundutbildning om blott 160 timmar anförtros de befogenheter att avvisa, avlägsna och i vissa fall omhänderta människor. De förväntas tillämpa lagstiftning, göra självständiga riskbedömningar och väga enskildas rättigheter mot intresset av ordning och säkerhet. Det är ett betydande ansvar att lägga på människor med så kort utbildning. Problemet är dock inte i första hand ordningsvakterna själva, utan att lagstiftaren gett dem alltmer långtgående befogenheter utan att säkerställa att utbildningen motsvarar uppgiften.
Den enskilde har i praktiken små möjligheter att invända; man har sällan något annat val än att lyda ordningsvakten, och den som inte fogar sig riskerar att mötas av tvångsåtgärder
Det finns därtill något särskilt obehagligt med den maktfullkomlighet som dylika ingripanden ger uttryck för. Den enskilde har i praktiken små möjligheter att invända; man har sällan något annat val än att lyda ordningsvakten, och den som inte fogar sig riskerar att mötas av tvångsåtgärder. Att ingripandet senare visar sig felaktigt hjälper föga den som just då står på perrongen och nekas att åka hem.
Det hela har också en kulturpolitisk dimension som förtjänar betydligt större uppmärksamhet. Stockholms tunnelbana brukar beskrivas som världens längsta konstutställning. Vi är stolta över stationernas konstnärliga utsmyckningar och använder dem gärna i marknadsföringen av staden. Men när konsten lämnar väggarna och börjar leva bland resenärerna blir den plötsligt ett ordningsproblem.
Så småningom blir det inte längre särskilt viktigt om någon faktiskt stör ordningen utan det räcker att någon skulle kunna göra det
Vi tycks allt oftare förväxla trygghet med frånvaro av störningsmoment. Fler kameror, fler ordningsvakter, fler förbud och fler befogenheter förväntas skapa ordning och reda. Så småningom blir det inte längre särskilt viktigt om någon faktiskt stör ordningen utan det räcker att någon skulle kunna göra det.
Allt detta är en särskilt dålig utveckling för kulturen, som knappast har till uppgift att alltid vara förutsägbar, oförarglig eller uppskattad av alla.
SL borde be William Sundman Sääf om ursäkt. Men framför allt borde händelsen få såväl SL som oss alla att fundera över hur långt vi är beredda att gå för att skapa förment ordning i det offentliga rummet. När vi börjar hindra människor från att åka hem därför att någon i uniform befarar att de annars skulle kunna börja sjunga, har vi kanske tappat bort något betydligt viktigare än lugn och ro i tunnelbanan.
Läs mer:
MP-topp vill se vagnar för trubadurer i tunnelbanan