Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Carl-Johan Vallgren
”Kärleken”
Albert Bonniers förlag, 128 sidor
Carl-Johan Vallgrens förra bok, ”Din tid kommer,” gavs ut 2024. Det är en roman om brott och sorg, en mördare går lös och en polis har förlorat sin hustru i cancer. Den gavs ut året efter det att Rebecka Teper, Vallgrens fru, hade gått bort. I hans nya bok, ”Kärleken”, får vi veta att boken påbörjades innan hustrun blev sjuk och återupptogs några månader innan hon dog. I skrivandet var han en annan, skrivandet lät honom glömma och ”vaggade honom till ro i språket”.
Nu, ytterligare några år senare, kan han berätta sin egen och hustruns historia, dess början i en allt uppslukande förälskelse och dess slut i den allt förödande sjukdomen, däremellan små bitar av de tjugo år de fick tillsammans. Han gör det återigen i tredje person, den skrivande är samtidigt han själv och en annan. Denne andre kan närma sig det han inte vågade närma sig och minnas det han inte vill minnas. Författaren i honom förmår det som maken inte kan.
Vallgrens språk har en behärskad skönhet som lyfter skildringen till något mer än en rapport från en alltför tidig dödsbädd. På dryga hundra sidor förvandlas sorglös vardag till en skräckfylld tillvaro där varje tecken är hotfullt och därför mot bättre vetande måste tolkas till det bästa, annars går världen under.
Det börjar en kväll i april, den vidrigaste månaden, han står i källaren och tömmer tvättmaskinen på plagg hon lovat hänga. Han är lite irriterad på att hon inte hjälper till, när hon kommer ner till honom och klagar på skärande huvudvärk. Säkert ingenting som inte två alvedon och en ipren kan avhjälpa, men när hon får dem i sin hand kan hon inte räkna dem.
Hon lever med den aggressiva hjärntumören flera år längre än förväntat, kvinnor med små barn bjuder döden motstånd i det längsta. Efteråt misstror han varje sådan formulering, varje liknelse, varje kampmetafor, men han har bara språket, han måste skriva.
När jag nu har läst boken ett par gånger är det inte i första hand de dramatiska, nattsvarta ögonblicken jag fastnar för. Det är de skymningsgrå detaljerna: han vill skratta, han minns inte när han sist gjorde det, men när han försöker låter det ihåligt som om det kommer från någon annan.
”Kärleken” vill berätta om henne som han älskar så djupt, men det går ju inte att helt leva sig in i en annans lidande och död, hur många författare som än har försökt genom århundradena. Berättelsen fokuserar i stället den anhörige, den som hör till men står bredvid. Vardagen ställs på paus och måste ändå fortgå; nu är det bara han som får allt att gå runt samtidigt som den regelbundna väntan på provsvar förlamar. Han ser henne förändras, blicken blir dimmig, minnet svagt. Han läser det som andra med samma diagnos har skrivit, han döljer det för henne, hennes hopp är starkare än hans och får inte krossas.
Hans nu är efteråt. Skrivandet är ett sätt att minnas och att bevara henne i skriften. Den första tiden efter hennes död anstränger han sig till det yttersta för att uppfatta tecken på hennes närvaro, ett vinddrag, en fågelnäbb mot fönstret. Senare går han tillbaka i tiden och letar efter samband och förebud, både sådant som gjorde dem förutbestämda för varandra och sådant som bådade olycka. Vem var han då och vem är han nu utan henne?
Det är en tät liten volym Vallgren har skrivit, nedskalad, finslipad, inga upprepningar, inte ett ord för mycket, inga ihåligt bullrande formuleringar, därför också övertygande. Sorgen och smärtan finns där och når fram till mig, ren och klar.
Läs fler texter av Ingrid Elam och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur