Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Roland Paulsens nya bok ”Avbegåvad” har väckt diskussion. Vad är arv och vad är miljö? I vilken utsträckning påverkas vårt beteende av våra gener?
Debatten visar bland annat att språkbruket kan fördunkla tänkandet. I Svenska Dagbladet diskuterar Emma Frans (10/10) kausalitet och nämner en studie som fann att ärftligheten för att vara hundägare är 50 procent. Är det orimligt, frågar Frans, att fundera på om inte exempelvis pälsdjursallergi, som delvis har genetiska orsaker, kan ha påverkat valet att inte skaffa hund?
Men i dagligt tal har ärftlighet kommit att antyda att en egenskap är nedärvd och därmed närmast förutbestämd. Den tekniska termen är ”heritabilitet”, vilket är en skattning av hur stor del av variationen mellan individer i en viss population och under vissa miljöförhållanden som statistiskt kan tillskrivas genetiska skillnader. Den säger inte hur genetisk en egenskap är hos en individ eller hur påverkbar den är. Förändras miljön kan också heritabiliteten förändras. Om pälsdjursallergi kunde förebyggas eller behandlas effektivt skulle fler kanske skaffa hund. En heritabilitet på 50 procent innebär alltså inte att beslutet att skaffa hund till hälften sitter i generna.
I DN anklagar Markus Heilig (13/10) sedan Roland Paulsen för att förvränga beteendegenetisk forskning. Samtidigt tillskriver han Paulsen åsikten att gener saknar betydelse för människors beteenden eller kognitiva förmågor.
Men Paulsens invändning, som sammanfaller med vad jag själv argumenterar för i min bok ”Är jag sjuk i huvudet?”, är att de beteendegenetiska fynden inte ger stöd för många av de långtgående påståenden om genernas betydelse som vi dagligen möter. Det är en helt annan ståndpunkt.
Heilig skriver till exempel om höjdhopparen Armand Duplantis explosiva snabbhet och hoppförmåga, men den är rimligen resultatet av ett samspel mellan kroppsliga förutsättningar, engagemang, träningsrutiner och skickliga tränare. Stabilitet är inte detsamma som genetisk bestämning.
Vidare visar en studie där intelligens mäts vid 50 och 60 års ålder, med en korrelation på 0,95, att resultaten är stabila mellan dessa tidpunkter. Men människor lever inte i ett vakuum mellan två testtillfällen. Deras livsvillkor, utbildning och erfarenheter kan vara relativt stabila över årtionden. Återigen: att en egenskap är stabil över tid är inte en förklaring till att den är genetisk.
Betydelsen av en förändrad uppväxtmiljö kan alltså vara mer meningsfull att studera för det faktiska utfallet
Låt oss anta att skillnader i IQ till viss del är förknippade med genetiska skillnader. Adoptionsstudier har funnit att bortadopterade barns IQ samvarierar med de biologiska föräldrarnas. Men däremot var poängen för barnen cirka 12 IQ-poäng högre än jämförbara barn och närmare de resultat som adoptivföräldrarna fick på IQ-testet. Betydelsen av en förändrad uppväxtmiljö kan alltså vara mer meningsfull att studera för det faktiska utfallet.
Att gener bidrar till skillnader mellan människor innebär alltså inte att dessa skillnader är oföränderliga, att de är förutbestämda eller att samhällets insatser spelar liten roll. Tvärtom kan miljön ha avgörande betydelse för hur människors förutsättningar utvecklas och kommer till uttryck. Gener och miljö samverkar dessutom på komplexa sätt som inte låter sig fångas av ett enskilt heritabilitetstal.
Men fortfarande återstår de grundläggande frågorna: Hur ska vi ens förstå begreppet intelligens? Går det att mäta på ett självklart sätt med IQ-test? Vilka mänskliga förmågor faller då utanför måttet? Kan en persons resultat på ett IQ-test påverkas av miljöfaktorer? Svaren är i tur och ordning: oklart, nej, många och ja.
Oavsett kvarstår samma utmaning: att skapa ett samhälle där vi alla kan utvecklas så mycket som möjligt, oberoende vilket arv var och en av oss fått med sig.
Läs tidigare delar i debatten:
Roland Paulsen: Emma Frans har fel om gener och heritabilitet
Markus Heilig: Roland Paulsen underskattar arvets betydelse