Civil Polis är ett band, men de är också något slags pågående konstprojekt. Antalet medlemmar är oklart. Kanske en handfull, kanske några hundra, beroende på hur man räknar. Alla är dock namnlösa. Kanske för att avskaffa artisten som individ, eller för att göra artisten större än individen.
Vi ska ses hemma hos mig men bandet är enligt deras manager – skribenten och förläggaren Kristofer Andersson – rädda att de ska bli ”för trevliga” i hemmiljö. Det är inte idealiskt tydligen. Han har däremot lovat mig att de som ska komma faktiskt är med i bandet och att det inte blir som när de skickade ett helt annat band för att spela i Oslo en gång. Andersson vill vara snäll, trots att ”livets mening är att jävlas med DN”.
Civil Polis har gjort två album och ett par ep sedan 2025. Stökiga album som springer ur dansmusik men är lika delar pop, progg och bara allmänt experimentell. Texterna liknar däremot mest av allt modern svensk poesi med inslag av nonsens och punklyrik. Förutom musiken spottar de ur sig manifest och pamfletter och vägrar Spotify. De propagerar för inkludering men gör det på ett så snårigt sätt att det nog alienerar och exkluderar många som skulle behöva dem
Här finns alltså mycket att sortera i när två väldigt unga män dyker upp och ser litegrann ut som om de sovit i en trappuppgång. De presenterar sig kanske som Anton, Erik eller Gustav – de har inte riktigt koll på sina alias själva. En är längre än den andra och har en mössa på sig och den andra är klädd i en tröja där han – med hjälp av silvertejp – skrivit ”avslöja oss så dör vi”.
Jag kallar dem Civil Polis 1 och Civil Polis 2.
Är ni anonyma för att ni vill dölja att ni är privilegierade nepobabies?
Civil Polis 2: Nej, tvärtom.
Varför är ni anonyma då?
Civil Polis 1: Jag tycker att det finns två tydliga fåror i musikhistorien. En som är anonym och en som är väldigt identitetskopplad. Och det går upp och ner, vilken som dominerar. Dansmusik, till exempel, har ofta handlat mer om det sociala kollektivet. Även gammal folkmusik. Och sedan har vi Dylan-spåret, en man med sin gitarr, identitet och autenticitet. Det finns också någonting med anonymiteten som fungerar som ett musikaliskt skyddsnät. Vi har en kulturförening där ganska många personer har börjat göra saker som de inte gjort offentligt tidigare. Det fungerar lite på grund av anonymitetsgrejen.
Civil Polis 2: Det blir ingen personlig misstanke. Om någon har målat en tavla är det inte lika mycket: ”Titta på mig, här är jag, se vilken bra person jag är.” Då kan folk bara kolla på tavlan.
Ni talar om proggens kollektiv och om en tid då många människor gjorde kultur utan att nödvändigtvis vara professionella. Men en kollektiv kultur kan få svårt att upprätthålla någon form av kvalitetskontroll.
Civil Polis 1: Civil Polis blir nästan som en identitet i sig eller en överordnad idé. Ett litet moln av vissa ideal som folk håller sig till. Och där finns också något slags kvalitetstänk.
Jag kan ofta känna att jag måste passera ett helt hinderlopp innan jag kommer fram till er musik. Man landar på en retroironisk hemsida med ett chattforum, olika manifest, en ganska frånstötande estetik och stökiga beats. Och sedan, när jag faktiskt kommer fram till musiken, finns det så jävla fina texter och ett slags hjärta där. Men vägen dit är ganska lång.
Civil Polis 2: Det man behöver kämpa lite för, det värderar man högre. Man måste nog ha tusen olika filter och hinder för att kunna hålla kvar renheten i någonting.
Varför?
Civil Polis 2: För att om det bara finns där så delas det och approprieras och blir så lätt att ta del av. Det är som en defensiv antivirusgrej. För att man inte ska bli en del av algoritmerna och allting.
Men finns inte risken att människor går vilse bland alla de där hindren? Att man når konceptet men inte musiken?
Civil Polis 1: Folk hittar fram till olika saker. För dig, som inte gillar det konceptuella och är en skrivande människa, då blir texterna kärnan. För någon annan kanske konceptet är kärnan.
Mycket som ni gör känns politiskt, som att ni är i opposition till allt, men det är ändå svårt att dechiffrera vad ni tycker.
Civil Polis 2: Jag tror att den här ilskan och bitterheten vi bär på egentligen bara är ångest. Samhällelig ångest.
Det manifesteras i en tydlig protest-estetik. Vad är det ni protesterar mot?
Civil Polis 1: Att musiken inte har ett allmänt samhällsvärde på samma sätt längre. Det känns som en intern referensgrej, att det bara är musiker som pratar med musiker. Och musiken refererar till musik i sig. Ett självreferenssystem. Som barn förundrades man över musik och tyckte det var så sjukt fett. Och sedan blev det snabbt kopplat till en massa saker som man inte tyckte om, som posering och sociala medier och algoritmer och mätbarhet. Det har blivit en nedsmutsning av någonting man såg som heligt.
Civil Polis 2: Musik är den riktiga spirituella kopplingen till vår omvärld. Det politiska har att göra med hoppfull idioti i strävan mot något gott, i kontrast till ångest och bitterhet. I vreden lever glädjen.
Civil Polis släppte i september sin senaste skiva ”Våldsvågen”. De spelar på Oceanen i Göteborg 17 oktober.
Läs mer:
Gastkramande vackert på Fontaines DC:s nya skiva
Kritiksnack: ”Är trubaduren i tunnelbanan en hjälte eller ett störningsmoment?”