Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Det är en konst att sova i en soffa. Under många nätter, alltså – och dessutom tillsammans med någon annan.
Man lyfter bort ryggkuddar och myskuddar. Bäddar och donar, ikläder sig en nattsärk och intar horisontellt läge. Det gör även sambon, den strävhårige taxen Douglas.
Han är van att sova vid sängens fotända och har inga planer på att förändra denna nattrutin för att det nu endast är en soffa som erbjuds. Men det ska sägas: Det är en sak att ha en fyrbent fotvärmare i en väl tilltagen säng, en helt annan i en smal soffa vari man ska försöka sova.
Första natten gick fint. Den strävhårige höll sig på sin kant. Andra natten vaknade jag 02.47 av ett smågläfsande oroväckande nära mitt ena öra. Douglas hade ålat sig upp utmed soffans ryggstöd och låg nu och drömde bredvid mig.
Jag har lärt mig att man inte ska väcka den som drömmer, så jag tvekade. Han verkade vara inne i en synnerligen aktiv drömfas där glädjegläfsandet snabbt övergick till dovt morrmuller. Han påminde mig plötsligt om en tidigare kärlek: Storseglaren.
När jag var barn var sängarna 80 eller 90 centimeter breda. När började vi längta efter att bre ut oss?
– Hörrödu, sa jag till sist. Nu får du flytta på dig! Plats nere vid fotändan!
Jag pekade med hela handen. Han tittade yrvaket upp. Blinkade några gånger och somnade om, förvissad att denna ordergivning endast var en rekommendation. Försiktigt föste jag ner honom mot fotändan.
Sedan låg jag vaken en stund och funderade på smala soffor och breda sängar. När jag var barn var sängarna 80 eller 90 centimeter breda. När började vi längta efter att bre ut oss? Och gör vi verkligen det, brer ut oss? Ligger vi inte på samma fläck där vi somnade trots en och annan rotation?
Nästa morgon slår jag i mina böcker och finner att väl tilltagna sängar var vanliga från medeltiden och ända in i 1800-talet. Hela familjen skulle få plats, värmen skulle hållas till löss och loppors glädje. På 1940-talet blev 80–90 centimeter ett standardmått för sängar. Och under 50- och 60-talens rekordår ville vi ha mer komfort och började inreda särskilda rum att sova i: sovrum.
– Det var på 70-talet som den bredbreda sängen slog igenom på allvar, upplyser jag Douglas om. Eran av fritt sex och kollektiv kanske krävde detta?
Douglas lyssnar inte. Han har somnat om. I soffan, utmed långsidan, 90 centimeter utsträckt tax.
Läs fler kåserier:
Ståhlis förra: Tänk om alla pratade som Sean Connery
Och förrförra: Ja, vad gör han egentligen på jobbet hela dagarna?
Månadens mest lästa kåseri – av Lillebror.