Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Parissalongens larmiga pressdag går mot sitt slut. Klockan är åtta. Efter 15 timmars jobb stänger jag av mobilen. Nu vill jag bara njuta. Av bilarna i montrarna.
Nu är salongen som bäst.
Skräniga kostymer lämnar. In kommer roddare med skruvdragare och moppar. Jag sjunker ner i en Kinabil. Dörren stänger ljudlöst sig själv. Fingrarna vandrar längs ratten.
Jag blir tio år igen. En pojke med superkrafter, fri att köra in i framtiden.
Jag anar mamma utanför bilen. Hennes milda blick. En kasse med bilbroschyrer i handen.
Varje sommar tog hon mig med på Postbussen till bilfirmorna i Örnsköldsvik. För min skull. Jag provsatt varenda bil. Hon höll i handen och bar broschyrerna mellan Carstedts och Bil & Truck.
Mina första bilsalonger.
Sedan har jag gått på oräkneliga som journalist.
Salongerna var Roskilde och Almedalen i ett. Alltid med en becksvart bilkris under lövtunn fernissa av bubbel.
På 1950-talet räknades bara Detroit: drömfabriken med bakfenor och krom. Man körde in i framtiden.
Jag kom dit 2008. Minns GM:s 73-våningsskyskrapa. Och stunden då jag och DN:s Lasse Swärd fick fråga GM-chefen Rick Wagoner om lilla Saab.
Årskalendern var helig. Detroit i januari. Genève – åh, älskade Genève – i mars, med vårsol över mässhallarna. Och Frankfurt och Paris om höstarna.
Salongerna var Roskilde och Almedalen i ett. Alltid med en becksvart bilkris under lövtunn fernissa av bubbel. Och ständigt dessa presidenter och ministrar som drog runt montrarna med följen som myggsvärmar. Och så 15-timmarsdagar med svajigt wifi i pressrum med charm som en kommunal gympasal.
Så kom fallet.
Stockholms bilsalong ställdes in 2008. Tio år senare skrev jag om den svulstiga bilsalongens död. Tillverkarna härmade Apple med egna lanseringar. Pandemin kom. Genève och Frankfurt försvann. I München 2021 såg jag fler klimatdemonstranter än bilar.
Nu glittrar Paris igen.
Men aldrig har jag sett sådant mörker bakom glittret. Kina, som Säpo varnar för, ställer ut 20 märken, dubbelt så många som 2024. Alla undrar: Ska Europas bilindustri gå samma väg som Nokia och Ericsson i mobilvärlden? Som solpanelerna?
Det får jag granska i morgon.
Nu sitter jag kvar bakom den kinesiska ratten. Är tio år igen. Äger hela världen.
Och åter anar jag mammas blick.
Läs fler kåserier:
n’Jonas förra: Gåtan om Natochefens gamla Saab
Och förrförra: En söndag i september fick livet en djupare mening
Veckans mest lästa kåseri – av Flanören.