Antikens Grekland är i ropet. Christopher Nolans ”The odyssey” har lockat hundratals miljoner besökare (bland dem ca 750 000 svenskar) till biograferna och försäljningen av Homeros verk har skjutit i höjden. Unga människor läser romaner om Akilles och Kirke och ser tv-serier om Poseidonsonen Percy Jackson. Och i förra veckan fick grecisten Anne Carson Nobelpriset i litteratur för ett författarskap djupt förankrat i det antika. Goda nyheter allt detta för oss som månar om klassisk bildning.
Samtidigt finns dessvärre en parallell trend där det antika Grekland och Rom missbrukas å det grövsta i högpolitiska sammanhang. Självfallet har människan i alla tider skarvat ihop berättelser om det förflutna för egna syften. Men med trumpismen, sociala medier, demokratins tillbakagång och ytterhögerns framfart framträder nu en kraftfullt politiserad version av antiken – hypermaskulin, västcentrerad, stridsbejakande – allt oftare på världsscenen.
Medan Trump drömmer om sin kritvita triumfbåge lajvar hans tillskyndare techmiljardärerna gladiatorer, pläderar för en ny Caesar som diktator och rasar mot mörkhyade skådepelare i och kvinnliga översättare av Homeros epos.
Det är i detta sammanhang vi ska förstå det tal som den amerikanske utrikesministern nyligen höll i Aten. Med Parthenontemplet på Akropolis som symboltyngd fond talade Marco Rubio sig varm för det antika arvet. Demokratin nämndes förstås, men närmast i förbigående, liksom lagarna, filosofin, konsten, vetenskapen och medborgarskapet.
Till största del handlade Rubios anförande i stället om de antika grekernas kampvilja, styrka och hjältemod, deras framåtanda, ambition, upptäckarlust och tävlingsinstinkt. Här, sade utrikesministern, hos dessa manliga förebilder och hjältar, dessa ”stora män”, föddes den västerländska civilisationen, det västerländska modet och det västerländska snillet. ”Väst” upprepades om jag räknat rätt nitton gånger.
Enligt Rubio är västvärlden de antika grekernas och romarnas söner. Därför ska vi sluta skämmas för att vår civilisation är överlägsen andras och med kraft försvara oss mot våra fiender. Vi måste sluta riva våra monument och upphöra med att ”bygga nedåt”. Se bara på männen som skapade Parthenontemplet – de ”byggde uppåt”! (De var slavar, Marco).
Grekerna, sade Rubio, förstod också att skydda nationen och att öppna gränser är skadligt. Nu fanns det visserligen inga nationer under antiken; dessutom var grekerna sjöfarare och deras kultur uppstod i mötet med fenicier, egyptier och perser. Och Rom var multikulturellt. Men i krig och historieförfalskning är allt tillåtet och hur ska man annars få ihop (den något otydliga) arvslinjen mellan antikens Aten och Trumpadministrationen?
På X beskrev Carl Bildt talet som ”intressant och viktigt” men påpekade samtidigt rimligt nog att Rubio borde nämnt även andra kulturers bidrag. Mindre kritisk var ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin, som uppskattande på samma plattform citerade delar av talet. Än mer berömmande skrev Susanna Birgersson Tarras-Wahlberg på GP:s ledarplats (10/10) att talet rymmer: ”ett välgörande, uppfordrande, efterlängtat ‘vi’, fullt av historia, gemenskap, symbolik och potential”.
Vilka är då Rubios ”vi”? I det fascinerande galleri av 24 män och 0 kvinnor som utrikesministern pekar ut som pionjärer för västvärldens framåtanda återfinns Akilles (som gick bärsärkagång i Troja, surade då han fråntogs sin kvinnliga krigstrofé och offrade oskyldiga ynglingar på Patroklos grav), Sokrates (som de förebildliga atenarna dömde till döden), Alexander den store (som bland annat brände den grekiska stadsstaten Thebe till grunden och lät avrätta och förslava befolkningen) och Caesar (som genomförde vad som brukar benämnas som folkmord i Gallien). Ja, och så Columbus, Cortés och de amerikanska nybyggarna, som tydligen upptäckte och erövrade ”ett öppet och vilt land”. En härlig grupp full av gemenskap, verkligen.
Rubios ”vi” har ett ”dom”. ”Dom” är de erövrade och koloniserade, ”dom” är de frånvarande kvinnorna och de förslavade. Och ”dom” är i synnerhet alla som inte räknas till den västerländska civilisationen – en idé och ett begrepp som konstruerades under tidigt 1800-tal med de moderna grekernas frihetskrig mot de osmanska turkarna. Man såg då paralleller till antikens perserkrig, började svärma för den grekiska antiken och placerade Västvärldens vagga i ett marmorskimrande Hellas. I detta, liksom hos Rubio, var fienden, alltså ”dom”, perserna och deras arvtagare, då turkarna, nu iranierna.
Rubios tal handlar i själva verket om detta: om att USA rättmätigt bombar Iran och att Europa bör stödja Trump. Det är därför utrikesministern börjar sitt anförande med Xerxes och perserna som 480 f Kr. plundrade och brände Aten med dess tempel, också de på bakgrundens Akropolis. Det är därför han nämner de 300 spartaner som föll mot perserna vid Thermopyle. Det är därför han tar upp den amerikanske politikern Daniel Websters stöd till grekernas frihetskamp mot turkarna. Och det är därför han talar om de iranska mullornas fanatism, terrorism och självmordsdåd – och i just detta har han naturligtvis rätt.
Men budskapet som hamras in är svartvitt: de gamla grekerna och deras arvtagare i Västvärlden krigar rättfärdigt med hjältemod, heder och ära medan de antika perserna och deras ättlingar i Iran plundrar, bränner och terroriserar.
Intressant är också vad Rubio inte nämner. Han säger inget om atenarnas segrar vid Marathon och Salamis – de som Byron, John Stuart Mill och andra framhållit som Västvärldens räddning mot Orienten och som passat utmärkt i just Aten. Istället lyfts spartanerna som offrade sig vid Thermopyle. I detta skickar Rubio en särskild signal till de ytterhögerkretsar som i dag hyllar Sparta, den militäriska stadsstat som förslavade hela befolkningsgrupper, praktiserade eugenik och beundrades av Nazityskland.
Slagord från antiken och från den grovt rasistiska filmen ”300” (This is Sparta!) syntes i våldshögerns upplopp i Charlottesville och vid stormningen av Kapitolium. Nyligen har både Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och USA:s försvarsminister Pete Hegseth talat om Sparta som förebildligt medan det grekiska, nu förbjudna, nynazistiska partiet Gyllene gryning hittat sina arvtagare i partiet som kallas Spartiates.
I GP beskriver Susanna Birgersson Tarras-Wahlberg utrikesminister Rubios framförande som: ”ett både intellektuellt och elegant politiskt tal – av det slag man mycket sällan hör nu för tiden: en retorisk-historisk väv kring den amerikanska visionen om en pånyttfödd storhet.”
Själv ser jag ännu ett exempel på hur högerkrafter i storpolitiken viftar med en mansfixerad, våldsförhärligande, föråldrad och exkluderande version av antiken för egen vinning. Naturligtvis ska alla demokratiska krafter i Iran stödjas. Men ja, jag tänker på att USA startade kriget i Iran med att bomba (snabbt bortglömda) 120 skolbarn till döds och undrar om det faller under rubriken ”västerländska civilisationens hjältemod och styrka”.
Och jag påminns om ett annat begrepp vi ärvt från grekerna: hybris.
Läs mer:
Ida Östenberg: Därför tänker Trump och hans män så ofta på romarriket