Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Ett datorsystem tar fram sannolikheten att en palestinier är kopplad till Hamas, ett annat ger poäng för hur många civila dödsoffer den israeliska militären kan acceptera i en attack mot personen.
Det framgår i den nya dokumentären ”Naza”, som behandlar Israels krigföring i Gaza. Titeln ger konnotationer som troligen är medvetna. Men namnet är också en förkortning för hebreiskans nezek agavi, eller vad engelskspråkiga kallar ”collateral damage”. Civila dödsoffer, alltså.
Här är de beklagligt välbekanta bilderna på palestinska dödade barn vars föräldrar gråter bland rasmassorna i princip frånvarande. I stället utspelar sig nästan hela filmen på tak i Tel Aviv, där 24 anonymiserade personer som arbetat eller arbetar för Israels försvarsmakt (IDF) intervjuas. Man får en inblick in i en effektiviserad och spelifierad massmordsmaskin.
Soldaterna talar inte om dödsoffer när de väljer ut måltavlor – bara antal ”naza”. En måltavla kunde ge allt från tio till flera hundra naza – en soldat förklarar att ett helt kvarter pulvriserades i hopp om att döda en (1) person.
En känsla av verklighetsflykt infinner sig när man ser dokumentären. Striderna utkämpas från datorskärmar. Några soldater berättar att när 75 procent av ett kvarter i Gaza blivit evakuerat blev det grönt i datasystemet, varpå man bombade de som fanns kvar. Därefter gick de ut och åt eller drack alkohol i Tel Aviv. En soldat beskriver bara sin uppgift som ”teknisk”, en annan säger att det känns som ett ”dataspel”, en tredje insisterar på att det är ”kul”.
En känsla av verklighetsflykt infinner sig när man ser dokumentären
Dokumentären har fått kritik på journalistiska grunder. Delvis för att den vilar på nästan enbart anonyma intervjuer som källor. Delvis också för dess upplägg. Danska Weekendavisens chefredaktör Martin Krasnik menar exempelvis att kontext saknas, och att dokumentärskaparna glider mellan förklaringen att Israel accepterat dödande av civila för att uppnå militära mål, och att mördande av palestinier var intentionen (1/10). Jan Söderqvist påpekar i Svenska Dagbladet att filmen inte alls kommenterar Hamas strategi, som inbegriper döda palestinier (29/9).
Kritiken är inte utan poänger. Man kan lägga till att själva existensen av naza-uträkningarna tyder på att den israeliska armén inte tillåtit eller eftersträvat största möjliga dödande av palestinier. De sakerna överskuggar samtidigt inte vad dokumentären faktiskt visar.
Och faktum är att dess kärna inte består av nya avslöjanden. Redan för två år sedan sampublicerade den israeliska sajten +972 Magazine – med ”Naza”-regissören Yuval Abraham som granskande reporter – och The Guardian uppgifterna att Israel i stor skala använder AI-modeller för att identifiera måltavlor, och kraftigt ökat antalet civila dödsfall som anses tolererbart i samband med attacker mot terrorister.
Vad ”Naza” framför allt gör, är att förvandla orden om dessa datorskärmssoldater till människor av kött och blod. Visa vad detta innebär i praktiken. Den totala avhumanisering som denna typ av krigföring leder till.
I filmen berättar en soldat hur han satt i ett möte där de diskuterade om de skulle försöka ta Hamasmedlemmar på dagen, då de tränade, hade möten, stred – eller på natten när de sov i sina hem. Det senare skulle vara lättare, men leda till stora civila förluster. Alla runt bordet röstade för att döda dem på natten.
Framför skärmarna, talandes om naza-poäng, märker soldaterna knappt att de utför massmord på civila. Bara då och då tränger verkligheten igenom. En soldat berättar hur han, genom en hackad mobiltelefon, hörde ett barn gråta och en mamma som stökade i hemmet sekunder innan en bomb han skickat tog död på dem. En annan berättar hur de bombade flera familjer, i tron om att en Hamasmedlem var hemma. Men det var bara hans mobil som glömts i lägenheten – de civila dödades för inget.
En soldat förklarar i ”Naza” hur det ligger kroppar överallt i Gaza, att de inte begraver dem. Vad händer med dessa slocknade liv? Hundarna äter upp dem, förklarar han. Där brister det. Distansen som skärmar och dataspelsliknande system skapar dör.
Läs mer:
Max Hjelm: Det föreslagna mötet borde sända ilningar längs ryggraden på Europas ledare
Max Hjelm: Galet att terroriststämpla Sally Rooney
Max Hjelm: Kultur kan inte bara handla om att bevara Vasaskeppet
DN:s ledarredaktion: Trump ogillar Zelenskyj – men det förklarar inte hans attacker på Ukraina