Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Lyckas åka ifrån min necessär. Jag som är så noga med listor. Den kan börja med det självklara, passet, plånboken, laddaren, men har man en lista kan man packa även om man knappt sovit.
Ändå blir min lilla rutiga necessär kvar på handfatet när jag drar på reportageresa och jag märker det inte förrän ett dygn senare, när jag vaknar i Washington och vill bättra på ansiktet. Ekorrarna hoppar utanför fönstret.
Läppstiftet har jag tack och lov och doftmässigt kan jag passera, tandkräm, deo och parfym låg löst i väskan, men fejset. Då tillhör jag ändå en sminkkategori som måste kallas naturell, i klarspråk budget, eftersom så få produkter är involverade. Desto viktigare att de finns.
Detta är USA när det är som bäst.
Inför förmiddagens första intervju går jag in på Target men blir matt stående framför oändliga sminkhyllor. Men detta är USA när det är som bäst, jag fångar in en välmejkad expedit som packar upp en kartong med foundation, hon har prydliga dreads och väldigt långa ögonfransar och jag ser på hela hennes makeup att hon vet vad hon gör. Jag säger: Snälla hjälp mig!
Och det gör hon, bums, snabbt, professionellt synar hon min hudnyans, ställer rätt frågor, försöker inte övertala mig att köpa tusen extra saker. Fattar min prisklass.
Hon har en så djup trygghet i rösten att när hon säger ”jag tror på den här” så tror jag också på precis den. Läkare och förskolepersonal har samma förmåga: allt kommer att bli bra.
Mascara? Hon rekommenderar sin egen favorit, den hon bär just nu faktiskt och jag utbrister ”åh så fin!” och tar en likadan, svart, vattenlöslig. Och en appliceringssvamp. Klart.
Ett par dagar senare ska jag köpa en pincett på apoteket, men när den kostar 25 dollar backar jag. Priset är lika högt i andra butiker. Lånar av en kompis för att ansa ögonbrynen – tills jag hamnar på ett snabbköp på vischan vid Atlantkusten, mycket långt från huvudstaden. Där på hyllan för hygienartiklar hänger en nätt kombo av två nagelknipsare, en pincett och ett par nagelfilar för under två dollar. Jag slår till.
Inte för att ekorrarna eller någon människa egentligen bryr sig, men ibland önskar jag att jag var så mycket piffigare. Att jag prioriterade min tid så att den räckte till för att göra mig fin till vardags. Jag uppskattar ju alla som gör det. Man blir glad av människor som gjort sig vackra för sig själva och därmed för omvärlden, eftersom man blir snygg av att känna sig snygg.
Läs fler kåserier:
Sannas förra: I stan är jag osynlig – på landet morsar alla
Och förrförra: Det är i vandrarhemmets soffa det händer, sent på kvällen
Veckans mest lästa kåseri – Flanören om en modemiss i GVFÖ.