Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Gaea Schoeters
”Trofé”
Övers. Joakim Sundström
Ersatz, 254 sidor
Han heter Hunter White. Egentligen handlar han med värdepapper men just nu befinner han sig på en lodge någonstans i Afrika. Han är där för att han köpt den exklusiva jaktlicensen för att skjuta en svart noshörning. Hemma i USA finns hans unga hustru som handlar med antikviteter och konst. Hon avskyr jakt men älskar att på morgnarna sätta ner sina bara fötter på ett lejonskinn.
Med noshörningen tänker denne kapitalstarka storviltsjägare fullborda The big five.
Nu introduceras den belgiska författaren Gaea Schoeters för svenska läsare med ”Trofé”, hennes mest kända roman vid sidan av essäer, journalistik och barnböcker. Och herregud, vilken roman sedan! Det har gått ett par veckor sedan jag läste den första gången och jag har inte riktigt återhämtat mig än. Den inleds med ett citat ur Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta” och kan läsas som en uppdaterad skildring av vår tids nykolonialism, där råheten och brutaliteten är densamma.
Och inte minst: den försåtliga dubbelheten. Hunter White har köpt upp raviner på Kreta och stäpper i Kazakstan. Jorden har allt färre oexploaterade områden och är det något Hunter White vet så är det att brist skapar efterfrågan, och efterfrågan betyder framtida affärer. Det hindrar inte att han hyser vördnad för naturen. Hans värd på lodgen, Van Heeren, jobbar efter samma logik. Han säljer svindyra jakträtter på utrotningshotade djur och använder delar av vinsten till att finansiera avelsprogram för samma arter. Om kvällarna kan de två männen alltså luta sig tillbaka med var sin whisky vid den upplysta poolen och tänka att de gör något gott.
Det är vidrigt, man känner sig besudlad
Kanske är det inte överraskande att den här romanen är skriven av just en belgisk författare. Det var efter en resa i landets dåvarande koloni Kongo som Conrad skrev sin odödliga klassiker. De senaste åren har också Belgien behövt göra upp med sin blodiga historia. Statyer av kung Leopold II, som länge hade Kongo som sin privata egendom, har plockats ner. Under hans skräckvälde avrättades och lemlästades miljoner människor.
I ”Trofé” blir Hunter Whites jakt till en början en besvikelse. Han får inte lägga ner sin efterlängtade noshörning. Men då ger hans värd honom ett nytt erbjudande: hur skulle det vara att i stället få skjuta en människa?
The big six.
Först är Hunter White skeptisk, han har aldrig drömt om att skjuta människor. Men sedan vaknar begäret. Han besöker stammen varifrån offret ska tas och får veta att den halva miljon han betalar kommer att gå till skolor och sjukvård. När han sedan ser får se den utvalda ynglingen känner han: ”Han vill ha den där pojken. Han måste ha honom.”
Med det begäret, som har starka erotiska undertoner, drar den här romanens kraft i gång på allvar. Pojken får ett dygns försprång ut i bushen, därefter ger sig Hunter och spåraren Dawid i väg efter honom.
Jag kan inte beskriva det bättre än att Gaea Schoeters prosa skapar bushen samtidigt som hon låter oss röra oss genom den. Hon skriver fram en rikedom av växter, djur, fåglar, insekter, man känner den heta solen och hur ljuset över himlen förändras. Dawid går först och tolkar tecken och spår som är lika osynliga som obegripliga för Hunter. Det är spåraren som vet vilka frukter man kan äta, vilka rötter som innehåller vätska och vilka blad man tuggar på vid smärta.
För varje kilometer de tar sig fram genom terrängen förändras Hunters föreställning om pojken – han blir allt mindre människa, allt mer byte. Och vad värre är: vi som läser glider alltmer in i Hunter. Också vi vill äntligen komma fram till den där gäckande gestalten.
Det är vidrigt, man känner sig besudlad. Men det är otroligt skickligt utfört. Schoeters har perfekt kontroll över sin stil. De långa, bisatsrika meningarna, fyllda av bilder och detaljer från naturen, blir i sig som en vegetation man tar sig fram igenom. Hon har en saklig, registrerande ton som gör att den svarta afrikanens kunskap aldrig blir romantiserad. Det är Dawid som har makten här, medan Hunter, som trott att han kan behärska världen, är hjälplös och beroende.
Finalen får mig mest att tänka på slutstriden mellan Simba och Scar
Ibland gör prosan också små svindlande, poetiska loopar som när Hunter inför de fällande skotten plötsligt ser pojkens liv framför sig. Det liv som han precis håller på att ta ifrån honom. Det är lika snyggt som gripande. Och just detta språkliga handlag gör att Schoeters roman aldrig bara blir en studie av maktförhållandena i det globala syd utan ett levande verk.
”Trofé” är alltså en ovanligt tonsäker roman. Därför är det en gåta att precisionen upphör på de sista trettio sidorna. Finalen får mig mest att tänka på slutstriden mellan Simba och Scar (tyvärr även med Rikard Wolffs röst!) i ”Lejonkungen”. En scen så utdragen att den närmast blir komisk. Lika förvånande är avsnittet där spåraren Dawid till slut landar i USA, landet han alltid drömt om. När han ser transportbandet upp till flygplanet tycker han att det ser ut som ”halsen på en giraff” och att de kollin som rullar ner påminner om ”krokodiler.”
Jag vet inte jag. Jag har bara så svårt att tro att en afrikansk ung man skulle associera så i den situationen, likt ett naturbarn, som sitter fast i den värld han lämnat. Det är som att Schoeters på de sista sidorna tappar bort sin sakliga ton och börjar låta rent naturfolkssvärmisk. Men fram till dess har man ändå fått läsa en lika gastkramande som oförglömlig berättelse.
Gaea Schoeters samtalar onsdag den 21 oktober kl 19.30 med Agri Ismaïl på Internationell författarscen, Kulturhuset, Stockholm.
Läs fler artiklar av Åsa Beckman här, till exempel ”Jag kan inte för mitt liv förstå varför det är fel med boklistor”. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där Björn Wiman och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.