Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Indiepop/rock
Fine
”Jazz dreams”
(Escho)
Med den kritikerhyllade solodebuten 2024 etablerade sig Fine som ett av de mest självklara namnen på Köpenhamns hajpade indiepopscen ”Popenhagen”, jämte flera skolkamrater från musikskolan Rytmisk Musikkonservatorium. Skivan, ”Rocky top ballads”, förde tankarna till Mazzy Star och, i särskilt lyckade fall, till Stina Nordenstams spröda stämma och knastrande ljudvärld.
”Jazz dreams” är den extroverta storasystern till debuten: låtarna är tydligare, som att de verkligen vill bli hörda.
Det står tidigt klart att jazzdrömmarna i fråga inte bara är av den vackra, ljusa sorten. Första spåret, ”The thing”, gör omedelbart motstånd, ostyrig som början av en sömncykel. Strävheten framhävs med skeva ackord, gnisslande stråk och dynamisk sång. På ”I could” är det gitarrens tremoloeffekt mot Fines klara sång som skapar kontrasten.
Melankoliska ”Everything in the shade” har en värme som påminner om Lana Del Reys värld, medan ”Run”, en av skivans många höjdpunkter, lyser med en lekfull instrumentering och vindlande melodi.
Här och var byter albumet skepnad; molnen skingras och gör plats för den ena låten efter den andra som hade kunnat tonsätta sluttexterna till en romantisk komedi från nittiotalet. Underbara ”Goodbye brain” låter som en modern ”Here comes the sun”. Också ”Portal” befinner sig i det här känsloläget, med flöjter, tamburin och reverb-dränkta gitarrer.
Låttexterna beskriver drömlika sekvenser: flyktiga ögonblick, underliga möten och motstridiga känslor. Kanske fångas den tematiken bäst på det korta intermezzot ”Sometimes I rush”, som med en illavarslande synth känns som att kliva omkring inne i en overklighetskänsla. Konstigt nog trivs man.
”Jazz dreams” låter sig dras mellan dessa lynnen: det dunkla och det ljusa, fjäderlätta, på gränsen till desillusionerade. Som lyssnare är man bara glad att få hänga med.
Bästa spår: ”Goodbye brain”, ”Everything in the shade”, ”Run”.
Läs fler skivrecensioner och fler texter av Vera von Otter.
Läs mer:
”Ögonblick” är Maxida Märaks bästa skiva hittills
Frida Söderqvist: Så blev Köpenhamn poppens coola storasyster
Matilda Tjäder tonsätter shoppingbegär och väcker suget efter en rökig opera