Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Tonen som genomsyrar SVT-dokumentären ”Pojkarna, regissören och sanningen” sätts redan i första scenen. Reportern Negra Efendić står på gatan med ett antal kassar som hon precis hämtat och ringer upp regissören Staffan Hildebrand som befinner sig i sitt nya hem i Kambodja. Det är återstoden av hans forna liv i Sverige som finns i kassarna, får vi veta.
”Vad är det du hoppas att det här ska ge svaret på?” frågar hon Hildebrand och ser skeptisk ut.
Frågan är förvirrande – borde det inte vara den granskande reportern som hoppas på att få ett svar på något? Inte personen som granskas? Redan här anas en märklig relation mellan journalist och intervjuobjekt.
Regissören flydde som bekant landet efter att hans övergrepp mot pojkar avslöjats i boken ”G som i gärningsman” och i en Expressen-intervju 2021. I början av året kom också SvD:s podd om ”Staffan Hildebrands nya liv”. Det är fascinerande med en så kallat cancellerad person som låter sig intervjuas om sina övergrepp ännu en gång. Varför, kan man undra?
Kanske av samma skäl som unga killar sökte sig till Hildebrands Södervåning under åren han gjorde ungdomsfilm. Regissören bjöd på bekräftelse och en möjlig plats i strålkastarvärmen genom medverkan i en film. Nu erbjuder Negra Efendić något liknande när hon reser till regissörens hem i Kambodja med sitt SVT-team.
Hildebrand slog igenom på bred front med den töntiga men charmiga musikfilmen ”G – som i gemenskap” 1983. Jag minns att det redan då pratades om att regissören hade ett sexuellt intresse för pojkar – en klassisk ”öppen hemlighet”. Ryktet gav onekligen vissa scener en bismak, till exempel när popgruppen ”Barn” springer runt bland småungar på en lekplats sjungandes ”barn, älskar bara barn”.
Med all önskvärd tydlighet skildras också det lidande som Hildebrands övergrepp orsakat. Mikael, som träffade regissören när han var 13 och blev utnyttjad sexuellt, träder fram och berättar om år av psykiska problem och självmordsförsök. Hildebrand beklagar när han konfronteras med Mikaels perspektiv, men verkar samtidigt inte förstå att han begått ett brott – de hade ju en relation?
KI använder samma strutsteknik som under Macchiarini-skandalen, tystnadskulturen är intakt
Det är när Efendić närmar sig frågan om de andra misstänkta offren som dokumentären kantrar. Till exempel frågan om de pojkar som Hildebrand mötte på sina jobbresor i Asien – bland annat det barn som plockades med till Sverige och fick bo hemma hos regissören under några månader. Nu inleds en kamp mellan Hildebrand och Efendić som går ut på att han nekar till att fel begåtts och hon läxar upp och hotar med att avbryta om han inte säger sanningen. Hildebrand backar, ber om mer te och ändrar sin version.
Av någon anledning dokumenteras allt framför kameran med båda i bild. Uppläxningen blir ett återkommande, näst intill parodiskt, inslag dokumentären igenom.
Jag önskar att Efendić ägnat mer tid åt det verkligt obehagliga avslöjandet. Att hon lagt mer krut på att konfrontera de svenska möjliggörare som under decennier öst makt och pengar över Hildebrand. Till exempel Karolinska institutet som finansierade regissörens uppdrag att under många år resa runt och dokumentera den globala aidsepidemin. I dokumentären avslöjar Hildebrand att han utnyttjade uppdraget för att köpa sex av unga, fattiga män. ”Jag kan inte lova att det inte fanns en minderårig, men jag tror inte det”.
Men KI använder samma strutsteknik som under Macchiariniskandalen, tystnadskulturen är intakt.
Jag vet inte varför Efendićs övergrepps-granskning klippts fram så här, med fokus på hennes egen relation till Hildebrand. Men effekten blir att den märkliga sträng mamma och olydig son-dynamiken tar över historien. Till slut tycker jag synd om förövaren, vilket är det sista jag vill.
Läs fler texter och krönikor av Catia Hultquist