Kaeli Abdi är hundra procent funny bones

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Begynnelsebokstaven i alban står för aggressionsproblem. I alla fall om man frågar Kaeli Abdi, som i sin standupdebut ”Påskkärringen” inte bara driver med sig själv, Ulf Kristersson och influerarvärlden. Hon tar också på sig uppgiften att lösa Sveriges försvar, genom att kandidera till minister samt visa en powerpoint om vilka invandrargrupper som borde utgöra frontlinjen. Alla iranier som läser DN kan pusta ut: det blir inre tjänst som jurister, ingenjörer och så vidare. Med fotboja. Hon litar inte på er.

Kaeli Abdi rör sig ledigt mellan ämnen, berättar om när hon hög som ett hus (av misstag!) kom till Landvetter flygplats, och kunde lulla runt i timmar utan ingripande. Förklaringen hittar hon delvis i slöjan; synen på henne som ett förtryckt offer visar sig leverera rätt mycket spelutrymme. Ett spelutrymme Abdi förstås har vett att göra humor av.

Så varför inte baxa högtalare på influerarevents och skylla på Camilla Hamid, eller låta ens matbudget bestå av vad Caia serverar? Alla är ändå för rädda för att säga något.

Från första stund äter publiken ur Kaeli Abdis hand, och det beror inte bara på det förberedda materialet. Hon har också begåvats med något så ovanligt som hundra procent funny bones.

Det gör också att hon kommer undan med mycket. Och då pratar jag inte om de få gånger showen går på tomgång, eller ett skämt inte landar helt som beräknat. Nej, jag pratar om hennes förmåga att förnedra publiken.

Kaeli Abdi har ett problem i sitt liv, hon letar efter kärleken. Och hon letar efter en riktig man. Gärna en autist, eller någon som inte har så långt kvar att leva. Ett lyckligt halvår och ett arv, är allt hon begär. Svenskar får ärva tekoppar och sommarstugor, men vad får blattar ärva? Högt blodtryck, konstaterar hon.

Därför involverar hon snart oss i salongen. Diverse män i publiken pekas ut och får göra röstprov, berätta om sina duschvanor, diagnoser, inkomst, härkomst. Frågor som i någon annans händer hade kunnat bli förnedrande (visa ditt adamsäpple!) blir här mest otroligt roliga. För Kaeli Abdi har benådats med fingertoppskänsla, dirigerar stämningen med fast hand och komisk tajming – och en utsökt improvisationsförmåga.

Kvällens föreställning inleds med ett videomontage: klipp från diverse inslag i Riks om hennes framfart som den ”muslimska influeraren”. Alla förstås med olika varianter av felaktiga uttal av hennes namn.

Det där hatet verkar Kaeli Abdi ta med en klackspark, hon avfärdar det med en axelryckning. För hur skulle internettrollen någonsin kunna såra en, när man träffat ens pappas sida av släkten?