Utställningar
”Zanele Muholi. Hasselbladpriset 2026”
Hasselblad center, Göteborg. Visas t o m 4/4 202. Curatorer Louise Wolthers och Dragana Vujanović Östlind
”Faces and phases. The Stockholm edition”
Zanele Muholi
Eva Livijn art space, Stockholm, curator Ulrika Flink. Visas t o m 5/12, tidsbokning på [email protected]
Zanele Muholi fick sitt internationella genombrott 2019, en av ett flertal afrikanska och afroamerikanska konstnärer som då för första gången fick berättigad uppmärksamhet på prestigefyllda konstbiennalen i Venedig. Fotobaserade Muholi var representerad med spektakulära självporträtt i monumentala format, magnetiska blickfång i stämningsmättade salar.
Sedan dess har karriären gått spikrakt uppåt, med utställningar på ledande konstinstitutioner jorden runt – senast en jätteretrospektiv på Tate Modern i London och 2021 brett introducerad på Bildmuseet i Umeå. Det var då jag på allvar förstod Muholis storhet, såväl konstnärligt som motivmässigt.
Zanele Muholi föddes som biologisk flicka i Durban 1972, under apartheidregimen, kom senare ut som lesbisk men definierar sig numera som ickebinär (genderqueer på engelska).
I stället för konstnär vill hen kallas ”visuell aktivist”, hårt arbetande för social rättvisa och för att synliggöra svarta personer i den utsatta och oftast osynliggjorda gruppen hbtqia+. Lägg till det lärare, grundare av stipendier och medgrundare till flera supportgrupper och stödorganisationer, därtill engagerad i kollektivt skapande.
När Muholi i våras nåddes av nyheten om Hasselbladspriset 2026 var kommentaren följdriktig: ”Detta pris är inte enbart mitt. Jag bär med mig de många ansikten, namn och historier som har anförtrotts mig”.
Världens största pris till en fotograf inkluderar även en separatutställning på Hasselblad center i Göteborg, där vi nu får möta ett myller av queera karaktärer och hjärtskärande livsöden, utsatta för systematiskt våld, diskriminering och tystnadskultur. ”Genom att förena politiskt engagemang med konstnärlig precision har Zanele Muholi blivit en central röst inom den globala queera visuella kulturen”, heter det i juryns motivering.
De stora framgångarna och växande resurserna ligger bakom den enorma betydelse hen har fått för likasinnade i Johannesburg och Kapstaden. Muholi reser runt med ett stort entourage av medhjälpare och modeller, och fotograferar ofta i de städer där hen ställer ut.
Sju nytagna porträtt på svarta, queera personer ingår nu i utställningen ”Faces and phases. The Stockholm edition” på Eva Livijn art space, medan Hasselblad center visar ett nytaget självporträtt med titeln ”Mnotho I”.
Det är ett sydafrikanskt förnamn (på språken zulu och xhosa), som även betyder rikedom eller välstånd. Här figurerar Muholi likt en lady i en tjusig huvudbonad, insvept i ett lakan knutet likt en toga och med en krukväxt i händerna. Hens gestalt är infogad i en oval ram, med stilmässiga associationer till gammaldags porträttfoton.
Muholi hämtar inspiration alltifrån klassisk porträttkonst och etnografiska bildtraditioner till modefotografi. Hen såväl leker med som utmanar stereotypa och fördomsfulla framställningar.
På Hasselblad center finns också ett självporträtt kallat ”Vile” (från ett tidigare besök i Göteborg). På håll ser det ut som ett trendigt modefoto, men nära inpå syns det att Muholi skapat sin look med hjälp av svart och vit tejp – delvis direkt på huden!
De flesta av hens självporträtt ingår i ”Somnyama Ngonyama” (zulu för ”Hylla den mörka lejoninnan”), en svartvit serie påbörjad 2012, varav ett trettiotal bilder visas i Göteborg. I mitt tycke är det Muholis konstnärligt starkaste svit – kreativ, skojig och samtidigt djupt allvarlig.
Muholi iscensätter sig själv i fantasifulla rollspel, väl medveten om föregångare från Claude Cahun till Cindy Sherman. Attributen är omväxlande personliga och allmänna, kulturellt eller politiskt laddade.
En viktig förebild är annars Zaneles mamma Bester, som i 42 år försörjde familjen med städjobb hos vita. Muholis hyllningar till modern är briljanta – klädnypor och säkerhetsnålar i dekorativa håruppsättningar, en skurmopp till peruk, en tiara av svinto eller dammsugarslangar.
Muholi trollar med allt möjligt som funnits till hands och kan lika gärna drapera sig med en spetsgardin som en lampskärm och göra hattar av trädgrenar eller utochinvända väskor. Vissa utklädnader syftar på sadistiska tester eller avrättningsmetoder under apartheidtiden, som gummidäck trädda över hals och axlar.
Denna omfattande serie präglas även av att Muholi har höjt kontrasten. Hyn är kolsvart (med referens till rasistiska så kallade blackface) och ögonvitorna kritvita, vilket gör blicken extra skarp.
Muholi är en tekniskt skicklig fotograf, bilderna är genomgående säkert komponerade, snyggt belysta och kopiorna välgjorda. Verksamheten som fotograf inleddes vid millennieskiftet på queermagasinet Behind the Mask och fotokunskaperna fördjupades hos en annan Hasselbladspristagare, David Goldblatt, på hans Market photo workshop i Johannesburg.
Hen använder sedan länge digitalkamera, men filerna översätts till svartvita negativ som exponeras på silvergelatinpapper och alltså framkallas analogt, medan färgbilderna är så kallade C-printar.
Här finns också montrar med trycksaker och tidningsklipp, liksom tidslinjer. Muholis personliga utveckling markeras men därtill den politiska utvecklingen i både Sydafrika och Sverige, såväl märkesår i den allmänna historien som specifikt för gruppen som på engelska nu benämns LGBTQIAPN+.
Det ger visst stöd vid tolkningen av Muholis bilder, som ofta innehåller syftningar på sydafrikansk historia, från koloniseringen och apartheidregimen till tiden med Mandela och ANC:s progressiva lagstiftning, som förbjöd allehanda diskriminering. Landet legaliserade tidigt samkönade äktenskap, men det följdes av en våg av hatbrott. Sydafrika är ett ytterst våldsamt land, i värsta ligan vad gäller mord och våldtäkter.
Utställningen på Hasselblad center presenterar drygt 100 fotografier från sex serier, varav den tidigaste är ”Only half the picture (2002-2006). Den dokumenterar personer som överlevt hatbrott, däribland Muholi själv.
Trots att jag sett flera av dessa foton förut ligger tårarna nära. Och då är bilderna ändå nedtonade skademässigt, bara utvalda delar av personernas kroppar och sår exponeras. Det kan vara en blodstrimma, ett plåster över en sårig bröstvårta och andra gånger mer symboliska gestaltningar av lidandet – som ett ärr på ett ben som fanns före våldtäkten eller händer hårt knäppta över ett underliv.
Detta är Muholis tidigaste särmärke, den respektfulla och empatiska gestaltningen av offren. I Sydafrika grasserar det särskilt vidriga fenomenet ”korrigerande våldtäkt”, med avsikt att framtvinga heterosexualitet och genuskonformitet. Hatbrotten har i värsta fall dödlig utgång och Muholi har träget dokumenterat begravningar av vänner och bekanta (dock inte representerat i Göteborg).
Samtidigt vill hen framhäva gemenskap och kärlek i serier som ”Being”, med lesbiska par i ömsinta vardagsbilder. I serien ”Brave beauties” är huvudpersonerna skönhetsdrottningar; transpersoner, ickebinära och ickegenuskonforma personer som stolta poserar i snygga outfits. Till mina favoriter hör Miss D’vine och tre porträtt på den paranta transpersonen och artisten Yaya Mavundla. I ett gruppfoto har de tävlande förevigats på en sandstrand, som svarta personer inte fick beträda under apartheidtiden.
Serien ”Queering public space” hakar i detta tema, med modeller fotograferade på länge förbjudna ställen (däribland segregerade stränder). Dessa porträtt är glamorösa men ändå avspända, modellerna har varit medskapande och fått välja var och hur de representeras.
Hasselblad center visar flest bilder från Muholis långlivade projekt ”Faces & Phases”, som startade 2006 i Sydafrika men numera är globalt. Det är porträtt både till minne av svarta, queera personer och nu levande personer i transition. Curatorerna har valt ut porträtt av 39 personer men det är bara Lerato Dumse som återkommer en andra gång.
I en i övrigt välgjord utställning tycker jag att seriens poäng går om intet här, rader av Muholis vänner har förevigats vid upp till tre tillfällen, för att synliggöra övergångar från en identitet till en annan.
Bildmuseets presentation var betydligt mer pedagogisk, där fick publiken följa ett flertal förvandlingsfaser. Tomrummen mellan vissa bilder markerade dessutom att ett nytt porträtt skulle tas eller att personen velat lämna projektet (på grund av hot och hat). Eller var död.
Hursomhelst är det en sällsynt stark och mångfacetterad porträttserie, där alla har uppmanats att titta rakt in i kameran, allvarsamma och med påtaglig resning. Här framträder allt från finlemmade ungdomar till kraftfulla pastorer, liksom konstfullt friserade, tatuerade, piercade och hippt klädda personligheter. Som betraktare känns det verkligen som möten med individer, där Hasselblad center dessutom bidrar med en påkostad katalog.
Hemma hos Eva Livijn får publiken möta ett stort antal porträtt ur samma serie, men bara vissa känns igen från Göteborg (det finns många hundra att välja mellan). Sammanlagt har curatorn Ulrika Flink känsligt infogat 68 verk i lägenhetsinteriören, varav ett dussin i edition och mindre skala.
De nytagna porträtten i Stockholm, fotograferade frontalt både utomhus och inomhus, hänger snyggt grupperade mellan två fönster i salongen.
Så detta är mer än ett komplement till utställningen i Göteborg. I Stockholm finns också en liten bronsskulptur (föreställande Muholi vilande i en säng) och framför allt några mer avancerade kompositioner.
Här ser jag att hen de senaste åren arbetat med mer komplexa speglingar (som i ”Aphelile XII”), liksom symboliska ljus- och skuggeffekter.
Zanele Muholi är så mycket mer än en aktivist, som låter queera personer ta plats och bli representerade på egna villkor. Oavsett vad hen vill kalla sig så är konstnär det epitet jag sätter främst.
Läs mer: Hasselbladpriset till queer aktivist