Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Att leva ett halvt år i mörker är karaktärsdanande, åtminstone om karaktären man försöker dana är någon ur Dickens: håglös, skumögd och glåmig. Den tiden är nu. Vintertiden är här. När D-vitaminet läcker ur levern, och till och med himlakroppar blir deprimerade: solen orkar sig bara nästan upp över hustak och grantoppar. Själv kastar jag en massa centralstimulerande substanser på nervsystemet utan att något fäster. (Koffein och nikotin, ska förtydligas, så att ni inte redan här börjar undra hur det mås på kulturredaktionen.)
I någon mån kan jag köpa om allt detta låter dystert, och varje gång jag vittnar till vintertidens fördel känns det som att försöka nyansera bilden av tandlossning.
”Tidsomställningen gör att vi förlorar dagsljus!” brukar gensvaret låta då. Eller: ”Det rubbar våra biologiska klockor!”
Även om jag förstår denna impuls att skrika rakt ut i hjälplöst vansinne, så behöver vi nog lugna oss lite med vad en klocka kan beskyllas för. Så vitt jag förstått de grundläggande fysiska lagarna har ingen beslagtagit solen. Vi möblerar bara om dagsljuset en timme till morgonen, där dygnsrytmen kan ha lite glädje av den. Dessutom föredrar jag en timmes bonussömn till skillnad från vårens upplägg där man tvingas upp tidigare. Själva vinterns inverkan på humöret får vi nog ta med jordaxeln, och att den envisas med att luta så; klockan är bara budbärare här.
Men det framgår tydligt att vintertiden behöver bättre reklam, och av alla människor på jorden har tydligen jag utsetts (av mig själv) till dess varumärkeskonsult.
För det går att sluta ängslas och börja älska vintertid. Snarare är det sommaren som kommer för billigt undan.
Även om jag förstår impulsen att skrika rakt ut i hjälplöst vansinne så behöver vi nog lugna oss lite med vad en klocka kan beskyllas för
Under mitt sökande i forskarvärlden efter en stöttande människa kom två till räddning. Psykologerna Kari Leibowitz och Joar Vittersø frågade 238 personer, från södra Norge ända upp till Svalbard, vad de ansåg om vintern och hur nöjda de var med livet. Svaren gick hand i hand: de som gillade vintern var också mer nöjda med tillvaron – och ju längre norrut de bodde desto mer uppskattade de årstiden. Vinterns nöjdaste kunder bor med andra ord där den levererar som mest. Det förvånar mig inte, inte det minsta, för all livsglädje bottnar väl någonstans i vilka förväntningar man har: det syns tydligt på dessa norska, becksvarta, djupfrysta liv.
Att bejaka grådaskighet som levnadsvillkor är en bra början, men för att verkligen älska vintern måste man minnas hur jobbigt ansvarsutkrävande sommaren är. Detta heltidsljus med sina måsten och tvång.
Jag hatar förhandlingsunderläget mot verkligheten när jag går in i sovrummet klockan 21 med den fullt rimliga planen att läsa åtta sidor och sedan tappa boken i ansiktet. Men därinne råder tresiffrigt lumenvärde trots att rullgardinen är neddragen, och utifrån hörs skratt och plums och klirr och liv som hela tiden pågår. Solen är en sträng förman med mycket liten hänsyn till arbetstidslagen. Den kräver att jag ska grilla och bada och träffa vänner och samla upplevelser som bidrar till bruttonationalprodukten. Flänga mellan utflykter och uteserveringar.
Klart att den optimeringssugna tidsandan dyrkar sommaren så. De står båda och gapar från samma sidlinje om att människan måste göra mer av allt, träna mer och sova mindre och aldrig få gå i mål.
Men vi behöver saker som tar slut, så när himlen nu släcks vid 15:30 och jag tittar ut genom fönstret möts jag bara av min egen spegelbild och tystnad uppå tystnad. Då är dagen officiellt nedlagd. Varken fosterland eller vänskapsband sviks. Axlarna sjunker ner i axelhöjd igen.
Jag är för dålig på att lägga av, jag ska bara kolla några saker till, inga viktiga saker, tvärtom påfallande oviktiga saker, och plötsligt har det blivit samma datum som väckarklockan ska ringa
Filosofen Josef Pieper tyckte att ledigheten måste få vara mer än en laddningspaus inför nästa arbetspass, och i egenskap av tysk får man anta att han kände sig hemma på ämnet. Själv har jag svårt att ligga ner utan att kunna redovisa nyttan med det: återhämtning, bättre koncentration, tid att nagelfara någon formulering, vadhelst arbetsgivaren kan glädjas åt på måndag.
Mörkret är en hållbar insats mot tvångstanken att en kropp i vila ska ses som en investering. När timmarna tycks luta brantare mot natten blir det lättare att lägga av, för det är jag för dålig på annars, jag ska bara kolla några saker till, inga viktiga saker, tvärtom påfallande oviktiga saker, och så har det – helt plötsligt – blivit samma datum som väckarklockan ska ringa.
Och när man väl vant sig vid att härda ut, när de enda ljuskällorna på eftermiddagen är några utstansade punkter uppe i allt det svarta, kan solens blixtvisit bli en religiös upplevelse. Säg någon förmiddag i november vid köksbordet när ljuset tränger in, sidledes och sirapsgult: jag lägger handen i skenet, jag vrider och vänder den och tänker underbart korkade tankar som ”Kolla, det finns färger.”
När solen sedan flyttar sig sitter jag kvar, det är skönt att inte behöva jaga.
Läs fler texter av Kristofer Ahlström:
Jag har hittat det bästa botemedlet mot bitterhet och ilska
Äntligen är influerarna på utdöende – men skadeglädjen blir kortvarig
Detta är det verkligt chockerande med Trumps offentliga sömn