Memoarer
Sylvester Stallone
”The steps. A memoir”
Seven dials, 304 sidor.
Filmen, ett rum för lärande och eskapism? En sådan konstsyn kan reta gallfeber på den cineasttyp som Sylvester Stallone så tydligt tar avstånd från i sina memoarer ”The steps”. A memoir”. På filmskolorna lär man sig teori, historia och hur filmer gjordes i Europa på tjugotalet, menar han. ”Inget användbart för någon som mig.”
Hans utbildning ägde i stället rum på Baronet and Coronet Theatre på Upper East Side i New York, där han som ung drömmare tar jobb som biljettrivare. Han spelar in filmrepliker på bandspelare, klottrar ned dem i anteckningsblock och studerar publikreaktioner för att förstå vad som fungerar.
Några år senare återvänder han dit för den första testvisningen av ”Rocky” (1976), den i år femtioårsfirande underdogklassikern som gör Sly till världsstjärna och öppnar dörrarna till finrum där han aldrig känner sig hemma. Inte ens på Oscarsgalan där han är nominerad för årets bästa manliga huvudroll och ”Rocky” vinner en gyllene statyett för årets bästa film.
Utanförskapet löper genom hela ”The steps”. Boken har blivit omtalad redan före utgivningen, inte minst på grund av delarna om Stallones relation till sina föräldrar. På det stora hela är det egentligen en berättelse om livet fram till ”Rocky”, men roten finns där: två våldsamma drömmare som aldrig riktigt blev något och som skyller sina egna misslyckanden på sin oönskade son.
Pappan är en italiensk invandrare som växte upp under depressionen, stred under andra världskriget och därefter helst talade med nävarna. Mamman kommer från en ”fin” familj, gifte ned sig men fortsatte ha vanföreställningar om berömmelse. Tills hon blev gravid. En dramatisk förlossning orsakar den nervskada som ger Stallone hans karakteristiska sneda mun och sluddrande tal. ”Jag hade kunnat bli USA:s drottning om det inte vore för din jävla födsel!”, säger hon vid ett tillfälle.
Gång på gång söker sonen bekräftelse från en kvinna som inte är villig att ge en ynka brödsmula av kärlek. Inte ens efter genombrottet vill hon följa med till Oscarsgalan, om inte hennes väninna får följa med.
Visst finns det numera ekonomi i att besvärja sina demoner offentligt, i vad som emellanåt liknar ett slags traumaindustri. Det som verkligen biter tag i ”The steps” är att Stallone aldrig trillar ned i det självömkande exploateringsträsket. Tvärtom målar han upp sina smärtpunkter med brutal rakhet. När han konstaterar att han ”hatar att ha minnen som de här, som aldrig försvinner” träffar det så hårt att man blir vimmelkantig.
Genom hela boken brottas han med avvisandet. Från föräldrarna, lärarna, rollsättarna, branschen. Till och med armén. Samtidigt leker han med tanken att just detta gjort honom till den han är. Familjehemmet liknas vid en osäkrad handgranat, därefter väntar pensionat och internat.
Barndomen beskrivs som en permanent smärta och vuxenlivet som en enda lång strävan efter att imponera på föräldrar som inte ville ha honom från första början. Men han återkommer också till att allt detta härdade honom. Kanske hade han inte varit den han är i dag utan denna tuffhet. Vad gör en sådan insikt med en? Tack för traumat, liksom. Utan er hade mina framgångar varit omöjliga.
Tuffheten har förstås också blivit en del av Sylvester Stallones stjärnpersona. Inledningsvis ser filmvärlden honom mest som en värsting, en tuffing, någon som kunde spela hantlangaren längst bak i bild. För honom var det viktigt att hans muskelberg skulle ha hjärtan. I intervjuer har Stallone tidigare pekat ut Stålmannen som sin största influens och beskrivit serietidningarna som sin bibel. Här i ”The steps” lyfter han i stället fram Steve Reeves tolkning av den hjältemodiga halvguden i ”Herkules” (1957) som sin första manliga förebild. Stark, snygg, modig och framför allt heroisk.
För honom var det viktigt att hans muskelberg skulle ha hjärtan.
Vi fick aldrig se Sly i den rollen, som istället tacklades i betydligt larvigare tappning av generationskamraten Arnold Schwarzenegger i ”Herkules i New York” (1969). För oss som växte upp under åttio- och nittiotalen – när Rocky Balboa blev alltmer andfådd och den traumatiserade outsidern John Rambo blev steroidpumpad vietnamesslaktare – är Sly tätt förknippad med periodens muskelbergsideal (lästips: Susan Jeffords ”Hard bodies: Hollywood masculinity in the Reagan era”).
”The steps” är inte särskilt intresserad av den Stallone. Boken fokuserar mer på hans resa in i filmvärlden, som han i första hand betraktar som en ”hope business”, en bransch för hopp. Det är uppenbart att det i Slys egen självbild – trots den karriär som följer med kyligare actionraffel som ”Cobra” (1986), ”Demolition man” (1993), ”Judge Dredd” (1995) och ”The expendables”-filmerna – finns en vilja att skapa underhållningskonst som inspirerar. Och det är uppenbart att han betraktar sina memoarer som ett verk i den genren.
Stallone är bevisligen nöjd med den trappstegsmetafor som gett namn åt boken, förstås en referens till trappan upp mot Philadelphia Museum of Art som är finalen i det som kommit att bli en guldstandard för action- och sportfilmers träningsmontage. För honom är trappan en manifestation av framgång, en skiss över varje dröm han levt och varje utmaning han övervunnit. När han ser trappan ser han också livsstegen som ledde honom fram till ”Rocky”: de hårda, formativa åren som lycksökare i New York och vidare till drömfabriken i Los Angeles.
När han ser trappan ser han också livsstegen som ledde honom fram till ”Rocky”: de hårda, formativa åren som lycksökare i New York och vidare till drömfabriken i Los Angeles.
Utöver att dela in bokens akter i steg återkommer Stallone ständigt till metaforen. Ordet ”step” hittar en väg in på sidorna varje gång han får chansen. Över huvud taget finns en tendens till övertydlighet, vilket kanske, med hans ålder i beaktande, kan ursäktas som gaggighet. I stället för att elegant plantera detaljer kan han sticka in ett ”men jag återkommer till det här senare”.
Upprepningarna säger kanske mer om redaktören än författaren. Samtidigt misstänker jag att förlaget identifierat mönstret och valt att behålla det. Det har ju sin charm, ger en spontan rytm. Får boken att kännas mer som en glödande berättarstund framför brasan än en noggrant polerad memoar. Lite kryddat känns det också, då var och varannan anekdot blir till spännande filmscener där polisen bryter in sekunden innan vapen används och producenter besöker inspelningar i sämsta tänkbara ögonblick.
Subtilitet har aldrig varit Slys starka sida, vilket framgår när han resonerar kring livet som kamp, lopp och fight. Författaren är själv medveten om att han inte är någon poet. Trots att hans första seriösa manus handlade om Edgar Allan Poe förstod han tidigt att han aldrig skulle passa i rollen. Däremot genomsyras hela hans berättande, hans världsbild och hans människosyn, såväl på filmduken som på boksidorna, av ett stort hjärta.
Han är för självupptagen för att inse att koreograferade fightscener fanns före ”Rocky”, inte minst inom asiatisk kampsportsfilm. Till syvende och sist ligger inte Stallones styrka i hans unicitet eller i att han skulle vara någon enastående pionjär. Den ligger i hans förmåga att anta rollen som en man av folket, en röst för de osynliggjorda. De som genomlevt trauma, ensamhet och kärlekslöshet.
”The steps” synliggör och drivs av det som hela tiden varit den ikoniska actionhjältens mest värdefulla muskel. Gissa vilken.
Nicholas Wennö: Här är veckans bästa strömningstips
Läs mer om film och tv i DN