Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sakprosa
Tor Wennerberg
”Det auktoritära begäret. Hoten mot demokratin i en narcissistisk tidsålder”
Ordfront, 252 sidor
Vad är det för fel på världen? Alldeles nyss verkade den så sakta, och trots bakslag, röra sig åt ett enda håll: mot ökad frihet och demokrati. Självklart – för när världen kopplas ihop och folk ser hur den styrs och vanstyrs så kommer alla förstås att själva vilja bli fria och härliga.
Samarbeta och dela på kakan. Tänka globalt, värna miljön, rädda jorden.
Men nu är bilden plötsligt den motsatta. Demokratierna i världen blir snabbt färre, antalet självhärskare och auktoritära rörelser fler.
Vad hände?
Redan för hundra år sedan ställdes samma frågor. Filosoferna kring det som blev Frankfurtskolan fick stort genomslag för sina försök att utifrån marxism och djuppsykologi förklara hur människors längtan efter tillhörighet och trygghet kunde göra nazismen så lockande i orostider.
”Flykten från frihet” var en talande boktitel.
En svensk skribent som spunnit vidare på Frankfurtskolans tankar i dag är Tor Wennerberg, själv utövande psykolog. Bland annat i DN har han tidigare skrivit om anknytningsteorins idéer om den livsavgörande betydelsen av den tidigaste kontakten mellan mor och barn. På senare år har han vidgat perspektiven ut mot samhället och i den nya boken ”Det auktoritära begäret. Hoten mot demokratin i en narcissistisk tidsålder” tar han steget fullt ut och lägger världen på analyssoffan.
Det är en bitvis fascinerande vandring mellan psykologi, sociala mönster och politisk dynamik. Att bli människa och finna sin plats i världen är ingen lätt sak, särskilt inte i en tid så turbulent, självbespeglande och osäker som vår. Wennerberg visar hur strategierna för att skydda vårt ömtåliga inre pendlar mellan skam, självhävdelse och narcissism i ett känslospel som på gruppnivå kan samverka, förstärkas och få politiska följder.
Och märkligast är just hur de särskilt maktlystna och de verkligt åsidosatta så ofta möts i ett ömsesidigt behov av självhävdelse
Och märkligast är just hur de särskilt maktlystna och de verkligt åsidosatta så ofta möts i ett ömsesidigt behov av självhävdelse där de återspeglar och attraherar varandra.
Hur ledaren finner sin flock.
Långt ner i evolutionshistorien finner Wennerberg två motstridiga drag som tävlar om människans själ. På ena sidan vår unika förmåga till empati och fredligt samarbete, utvecklad ur den där anknytningen under de hundratusentals fredliga år vi tillbringade som jägare och samlare på savannen. På andra sidan de starkt hierarkiska instinkter vi tyvärr övertog från primaterna och som lätt vaknar till liv inför yttre hot och konkurrens.
Först när jordbrukssamhället avlöste det sköna gamla samlarlivet och rikedomar började samlas på hög inleddes härskarnas och träldomens tid, och den varade i stort sett tills den moderna demokratin befriade oss.
Där kunde historien kanske ha fått ett lyckligt slut om bara produktionsordningen följt samma goda väg och jämlikhet och fred fått råda.
Men så blev det inte, kapitalismens konkurrens, statusjakt och staplade rikedomar bestod och höll apan i oss på tårna. Och som Wennerberg vill se saken var det till sist 80-talets nyliberalism som lade grunden till dagens auktoritära strömningar. Pengar och glitter blev stort igen, samtidigt som avindustrialisering och åtstramningar ställde människor åt sidan. När demokratin inte längre levererade som förväntat började allt fler söka sig till starka, karismatiska ledare som lovade fast mark under fötterna och den gamla ordningen åter.
Så löper bokens långa trådar elegant ihop till en närmast heltäckande, kulturkritisk bild av människans tid på jorden.
Kanske ska man också vara lite varsam med att ta efter och börja psykologisera omvärlden i hans anda, särskilt i en tid när allt redan görs till diagnoser
Lite för snyggt kanske. Lika obesvärat som någonsin Youval Noah Harari eller Lasse Berg i Kalaharitrilogin, och med en röst övertygande som David Attenboroughs, guidar Wennerberg oss från evolution till postkapitalism utan att med en svävning röja när han byter roll från yrkesman till debattör.
För det gör han ju. Precis som förebilderna i Frankfurt ser han på historien från en tydlig vänsterståndpunkt, men skarvarna där fakta glider över i forskningshypoteser och politiska tolkningar syns inte alltid.
Kanske ska man också vara lite varsam med att ta efter och börja psykologisera omvärlden i hans anda, särskilt i en tid när allt redan görs till diagnoser. Begrepp som ”skam” och ”narcissism” i politiken gör lätt ont värre, som när Hillary Clinton kränkte Trumps väljare med tillmälet ”deplorables” och startade ett kulturkrig.
Ändå gillar jag i grunden Wennerbergs oförskräckta försök att loda samtidspolitikens underströmmar. Där i djupen, förstår man, ryms inte så få svar på den stora gåtan om varför vi börjat backa in i framtiden.
Läs fler texter av Lars Linder och andra av DN:s bokrecensioner