Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
En billig revolver med fem skott i. Det var vad soldaterna bar med sig under Finska vinterkriget år 1939–1940, utöver ordinarie vapen. Revolvern skulle bara användas om ryssen höll på att få tag på dem. Då var en snabb död bättre.
En dag förirrade sig en soldat ut i skogen under en eldstrid, och där tog ammunitionen slut. Han var omringad, fienderna kom allt närmare, och han fick fram den där revolvern. Avfyrade fyra skott mot dem, så nära var de att han hade ögonkontakt när han sköt. Ett skott kvar. Han tvekade, och just då kom en granatattack. Han skadades så svårt att han inte hade kunnat ta livet av sig, ens om han velat.
Och det var tur. För annars hade Lisbeth Grägg inte funnits till. Hon är hans dotter, och den underbara dokumentären ”Smugglaren” (biopremiär 23/10) följer henne på en gruppresa i Finska vinterkrigets spår, ihop med andra barn till veteraner. Hon vill hitta revolvern som paradoxalt nog är förutsättningen för hennes liv, och smuggla med den till Sverige, där hon numera bor. Men hur? Hon ringer färjerederiet och frågar: Kollar ni allt bagage? Vad gör ni om ni hittar ett vapen?
Av krigsfilmer går det tretton på dussinet – vad gäller andra världskriget ännu fler: nu senast såg jag en film om de allierades meteorolog, då vet man att ämnet börjar bli uttömt.
Desto färre filmer handlar om vad som händer när stridens rök och damm har lagt sig.
Finska vinterkrigets soldater hade varit med om fruktansvärda saker. Gjort fruktansvärda saker själva. Men de hade inget språk för sitt lidande: det ansågs fult för män att gråta. Och man pratade förstås inte om PTSD på den tiden. En riktig karl pratade inte särskilt mycket alls.
Lisbeth Gräggs pappa hade granatsplitter kvar i kroppen, och ryggen full av ärr. Han drömde hemska mardrömmar.
Lisbeth Gräggs pappa hade granatsplitter kvar i kroppen, och ryggen full av ärr. Han drömde hemska mardrömmar, hon vaknade ofta av hans vrål. Kanske var han tillbaka i skogen då, med de ryska soldaterna.
Dessa trauman går på sitt sätt i arv. Det är hjärtskärande hur en annan gammal kvinna i ”Smugglaren” börja gråta när hon på bussresan berättar om sin egen far: att han alltid var så frånvarande, även när han var där.
Det är över 80 år sedan nu. Och vi har inte lärt oss av historien. Tvärtom: Förra året slog rekord i antal krig, en kvarts miljon människor dog (DN 9/6).
Parallellt ser vi den gamla tidens kärva machoideal återvända, nu som fars: Unga killar lär sig i sociala medier att de ska slå sig i ansiktet med en hammare för att få en maskulin uppsyn. De får veta att de ska vara hårda. Inte mesa sig.
Jag tycker så synd om männen som lever under detta tryck. Tänk allt de går miste om. Allt liv.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Den amerikanske diktatorn är en genial uppfinning
Lisa Magnusson: Det som händer i Paris är inte demokrati – det är motsatsen
Lisa Magnusson: Sexdokumentären får Jan Guillou att blotta sig pinsamt mycket
Lisa Magnusson: Självklart ska man vara ärlig mot barn – men det finns ju gränser